Release: 27/10 – 2014
Bolag: Century Media Records
Någon större historielektion behövs knappast. Alla som kan sin dödsmetall vet redan om förutsättningarna och det är väl främst ni som läser dessa rader? At The Gates är inte bara ett av Sveriges och världens mest omtyckta dödsmetallband. De är även ett av de mest banbrytande och Slaughter of the Soul, som fram till detta år var bandets svanesång, väckte nästan på egen hand nytt liv i genren. Det var för 19 år sedan. Efter att i flera år enbart ha spelat gamla klassiker under väl utvalda spelningar är det nu dags att avtäcka ett helt nytt alster. Farhågorna är lika många som förhoppningarna inför mitt första möte med At War With Reality. Är det ens möjligt att följa upp vad som är världens kanske bästa album? Och vem skulle vilja göra det frivilligt?
Det dröjer dock inte länge förrän de största farhågorna är borta. Redan i Death And The Labyrinth fylls jag med glädje när jag hör Adrian Erlandssons snärtiga och piskande trummor och de där riffen som känns igen på samma gång som de känns helt nya. Har det verkligen gått 19 år sedan bandet senast släppte ett album? I vilket skåp har i så fall dessa låtar legat gömda? At War With Reality låter som det album som skulle ha följt Slaughter of the Soul och som nu också har gjort det. Det enda som faktiskt vittnar om att bandet har blivit äldre är Tomas Lindbergs röst, som inte orkar med de allra högsta tonerna och skriken längre utan mest ligger och dödsmyser i något mellanläge. Men det låter verkligen inte sämre för det.
Flera av låtarna skulle med enkelhet passa in på den legendariska föregångaren, eller för all del Terminal Spirit Disease. Särskilt titelspåret och The Conspiracy of the Blind, som innehåller väl valda antydningar till låtar från just Slaughter of the Soul, påminner starkast om var At the Gates slutade. Det finns även andra spår som påminner om gruppens tidigare album och på så sätt är det möjligt att säga att detta album summerar alla sidor av At the Gates på ett rättvist sätt.
Gruppmedlemmarna visar dessutom tydligt att man har mognat som musiker under dessa 19 år. Heroes And Tombs är det kanske musikaliskt bästa som gruppen har skapat och atmosfären i avslutande The Night Eternal är helt ny. Trots detta kan jag ibland inte låta bli att sakna det där tvåtaksmanglet som gjorde Slaughter of the Soulså överlägsen. Jag saknar de kortare och rappare käftsmällarna som Nausea och Need. Men å andra sidan känns det dumt att klaga när vi bjuds på riktiga pärlor som The Book Of Sand (The Abomination) och The Head Of the Hydra istället. För även om At War With Reality inte når samma klass som sin oantastliga föregångare (ni får fråga igen om 19 år) så lär det inte vara många som är besvikna med detta album.
Bäst: Alla de överjävligt snygga melodierna.
Sämst: Det går ju att gnälla på att det är för lite tvåtakt, men jag vill egentligen inte vara den som är den.
Betyg: 8 / 10