Release: 29 oktober
J&R Adventures, Mascot Records.
Black Country Communion har gjort sig kända för att vara ett väldigt produktivt band. Sedan starten 2009 har de nu lyckats få ur sig tre album, där Afterglow är det aktuella som ska behandlas i texten nedan.
Som vanligt är det basisten och huvudsakliga sångaren Glenn Hughes (ex-Trapeze, Deep Purple, Black Sabbath m.fl) som har skrivit det mesta materialet, speciellt då gitarristen Joe Bonamassa har varit väldigt upptagen med sin solokarriär. Övriga vapendragare i denna supergrupp är som vanligt keyboardisten Derek Sherinian och trummisen Jason Bonham.
Plattan inleds progressivt med Big Train. Mitt i versen byter det dock över till det sedvanliga 70-talsdrivet som bandet har gjort sig kända med för att ha som grund i sitt sound.
Glenn Hughes har själv uttalat att han är väldigt nöjd med ljudet på sången och att han och producenten Kevin Shirley har hittat hem till slut.
Nyckeln är ju dock Hughes enorma kapacitet. Mannen har hållit på konstant sedan han var i tonåren. Lägg till många år av tungt missbruk på det.
Sextioett år gammal går han in och sjunger i yttersta världsklass, det är beundransvärt!
This Is Your Time är en malande låt med ett stabilt groove. Många element i låten får mig att tänka på Paul Rodgers och Bad Company, men främst den stora refrängen och fraseringarna i verserna. Derek får bra med utrymme i ljudbilden, jag som har Deep Purple och Uriah Heep bland favoriterna vill ju alltid ha mycket orgel med!
Midnight Sun lurar in oss i tron att låten ska bli en historia i dur, men när versen drar igång låter det som ett regelrätt slagsmål där Hughes vrålar ur sig röstmässiga käftsmällar åt alla håll. Låten har en sjysst brygga där jag tänker lite på Chris Cornell när sångstämmorna kommer in. Inget dåligt betyg.
Bonamassas solo är fint och mot slutet undrar man ifall det är John Bonham eller Keith Moon som är farsa till Jason då det är mycket The Who-influenser.
Singeln Confessor övertygar direkt, den driver på som ett skenande tåg och är riktigt fläskig. Bryggan påminner om lite blandat progressivt medan refrängen känns lite snabbt ihopslängd. Lägstanivån är dock väldigt hög så det är inget som direkt sänker låten.
Solopartierna driver på grymt bra, man hör att det är fyra oerhört musikaliska människor som har samlats. En kul grej är att låten avslutas med samma effekt som inleder Deep Purples platta Come Taste The Band (1975) och den fantastiska låten Comin’ Home.
I Cry Freedom delar Hughes och Bonamassa på leadsången. Det är lite synd att Bonamassa inte sjunger mer, han har en helt grym röst som även här påminner mig mycket om Paul Rodgers.
Låten är en härligt dynamisk och svängig historia i shuffle. Tre minuter in tar man ner låten och bygger långsamt upp den igen. Så simpelt, men mästerligt.
Titelspåret Afterglow lär göra Soundgarden gröna av avund, då den innehåller allt som de strävar efter att skapa själva. Vi bjuds på Zeppelin-stämning som är både mystisk och vacker på samma gång (Stairway To Heaven-orgeln är givetvis med). Det är orkestrala arrangemang som sedan går in i ett stenhårt riffande som går åt stoner-hållet. Jag försöker dock att lyssna på det med mina analoga 70-talsöron och gillar vad jag hör.
Hughes håller inte tillbaka för fem öre, det är nästan som att hans skapare har informerat om att han har rösten kvar i 24 timmar och uppmanar honom att göra det mesta av den knappa tiden.
Dandelion inleder tungt och går sedan vidare in i en drömsk vers. Skulle kunna vara soundtracket till en orientalisk ökenvandring.
Refrängen är inte helt övertygande, det är bra men utan det där lilla extra.
De ger dock inte upp, utan fortsätter att ösa på tills man nästan får be om ursäkt för att man inte gillar det mer än vad man faktiskt gör.
Just det där att låtarna tillåts att blomma ut är BCC’s största styrka. De flesta banden idag låter i stort sett likadant genom en hel låt, gillar man den inte efter en vers + refräng så kommer den inte sätta sig. Hughes och gänget vet dock hur man bygger på en låt och jobbar fram maximalt av materialets inneboende potential, lite som Deep Purple var mästare på under 70-talet. Mjölka på om det finns potential, ta ut svängarna och gå loss!
Skivans längsta låt, The Circle, är en mörkare och stämningsfull låt som mal på i över 7 minuter. Bandet tar sin tid på sig för att nå önskat resultat, vilket är helt rätt.
Jag gillar Bonamassas gitarrspel, trots att det verkar vara inre stridigheter inom gruppen så ger han allt och visar att han är ett fullblodsproffs.
Frågan är om det är meningen att introt i Common Man skall vara en hyllning till Rush, eller om de bara råkar emulera kanadensarnas sound rakt av. Jäkligt bra är det iallafall och verserna svänger på bra. Dereks orgel är väldigt effektfull i denna låt, och redan vid tvåminutersstrecket börjar de olika musikerna leka runt. Hughes samlar upp dem i ännu en vers och refräng, men sedan kan han han inte låta bli att förvandlas till den ”Funk Man” som han en gång kallade sig.
Låten urartar på det mest underbara av sätt, hela bandet bara tappar det och bryter ut i ett rent magiskt jam. Det är 2012 för tusan, detta ska inte gå!
The Giver är en låt med en slags poetisk Led Zeppelin-aura som smyger fram lite coolt och lågmält. I bryggan smäller det dock på och refrängen är så regelrätt classic rock att Black Country Communion nästan bör vara dess definition.
Speciellt under andra halvan av låten kommer det igång på allvar, Hughes och Bonamassa spänner musklerna rejält. Det är underskattat att ha med ett klimax-tänk i sitt låtskrivande, det känns som att Hughes har en vision om att låtar inte bara ska avverkas. De ska även nå sin kulm någonstans, vilket jag tycker är helt rätt. Låten avslutas vackert och akustiskt.
Sista låten Crawl karaktäriseras av ett elakt riffande och en släpande Jason Bonham som gör soundet hur tungt som helst. Tänk Roger Taylor i Queen-eposet Innuendo.
En höjdpunkt är keyboard-kompet när Bonamassa lirar solo. Dereks keyboard låter riktigt otäck. Skivan avslutas på det tyngsta av sätt och det lär ju ha knutits en och annan näve i luften när ”recording”-knappen trycktes av för sista gången.
Jag hoppas verkligen att detta bandet fortsätter ett bra tag till och ett framträdande på nästa års upplaga av Sweden Rock Festival hade varit oerhört välkommet.
Alla i bandet är kungar och Kevin Shirley har lyckats väldigt bra med att få ut max av instrumenten. Det låter mäktigt och dynamiskt och trummorna är dessutom ruggigt vassa.
Avslutningsvis måste jag bara hylla Glenn Hughes än en gång, han är helt outstanding!
Bäst: Svänget i Common Man.
Sämst: Dandelion sätter sig inte riktigt.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt