BlackStarRiders
Release: Maj 2013
Nuclear Blast Records

Black Star Riders, bandet som tidigare turnérade som Thin Lizzy, bestämde sig för att det var dags att byta namn inför skivsläppet av plattan All Hell Breaks Loose. Klassiska Lizzy-gitarristen Scott Gorham har med sig Ricky Warwick (tidigare i The Almighty) på sång, Damon Johnson (Alice Cooper) på gitarr, Marco Mendoza (Ted Nugent, WhitesnakeLynch Mob etc.) på bas och Jimmy DeGrasso (Alice Cooper, Y&T, David Lee Roth, Megadeth, Dokken etc.) på trummor.
Att inte trummisen Brian Downey (som var med och grundade Thin Lizzy) och Darren Wharton (som var med på bandets tre sista studioskivor som keyboardist/sångare) är med anses av fansen vara ett avbräck, Wharton har dock varit med och skrivit två låtar på albumet.

Skivan inleds med titelspåret All Hell Breaks Loose, en låt som har ett hyfsat modernt sound även om det finns en grundtrygghet där i bakgrunden som kan vagga ens bakåtsträvande sinne. Det är en tuff låt överlag som dock inte är så vass i någon specifik del så att jag trillar av stolen.
I singeln Bound For Glory hittar man hem till Lizzy-soundet på ett riktigt skönt sätt, jag gillar att man låter melodierna och materialet tala snarare än att vräka på med överdrivet distade gitarrer. Detta älskar nämligen äldre band att göra.
Solot skriker igång hur skönt som helst och det är helt briljant gitarrspel vi bjuds på. Fy fan vad glad man blir när ens hjältar hittar rätt! För en annan som lirar i ett band som spelar denna typen av musik känns det sjukt inspirerande. Jag kan väl tycka att trummorna är lite skramliga, men i övrigt är det kanon. Ricky sjunger på det typiska Lynott-sättet, med de karakteristiska fraseringarna som många inte lär gilla att han härmar så intensivt.

Kingdom Of The Lost tar oss tillbaks till det gamla Irland och folkmusiken. Meloditemat får en att tänka på Gary Moore, det är bara att kämpa för att inte fälla en tår. Vi bjuds på en riktig sing-along-refräng och här hör jag överraskande nog mer vibbar från Mike Ness (sångare i Social Distortion) i sången. Samtidigt som Ricky har en egen röst så känns den ibland lite standard för rock och drar lite hit och dit soundmässigt.
Bloodshot är en låt som inte riktigt fångar lyssnaren omedelbart, även om den helt klart är tuff och hård. Det tar ett par lyssningar innan man ser låtens storhet. Jimmy DeGrasso och Marco Mendoza visar att de utgör en stabil grund i bandet, även om Jimmy saknar Brian Downey’s unikt snabba handleder.
Kissin’ The Ground är en låt som börjar riktigt hårt, för att sedan bli extremt melodiös. Man kastas fram och tillbaks mellan klassiska Lizzy-referenser och melodiös rock som absolut hör hemma i detta decennium. Väldigt lättlyssnat och omedelbart, samtidigt som jag tycker att titeln blir lite missvisande. Jag hade väntat mig en riktig cowboy-låt.

Hey Judas låter lite som en låt The Darkness hade kunnat skriva, en låt som hade passat perfekt i akustiskt format men som man rockar till och sträcker ut till full potential.
Hoodoo Voodoo är en straight forward rocker som driver på lite Danko Jones-struttigt, Marco Mendoza lägger snygga basgångar och Scott Gorham/Damon Johnson fortsätter att visa vilken effektiv gitarrduo de är. Duon har tillsammans med Ricky skrivit nästa låt, Valley Of The Stones, en av skivans mest drivande låtar. Man kör på som ett godståg och solot är sådär snyggt upplagt så att man krämar ur varje droppe ur det. Det är så ett gitarrsolo ska ses, som en fighter som man skickar upp i en ring för att slå världen med häpnad.

Someday Salvation är en mer lättsam dänga där gitarrerna tillåts leka runt bäst de vill. Catchigt till tusen och fångar en direkt, frågan är bara hur låten står sig i det långa loppet. Faller den på sin glättighet eller behåller den sin substans?
Before The War är kanske den låten som sätter sig minst av samtliga, även om jag tycker att det kanske är den låten som är bäst och mest intressant mixad på skivan.
Blues Ain’t So Bad är en låt där Ricky går in i en farlig berättarroll som Phil Lynott bemästrade på sin tid. Vi får följa med på mörka bakgator där man lätt kan förlora livet på en sekund, soundet fångar känslan riktigt bra. Jag vet inte om jag ska tycka att låten är för lång eller om den är som den ska vara, stundtals uppskattar jag det jammiga spelet och stundtals är jag tämligen uttråkad. Överlag ska den nog ändå vara som den är.

Bonusspåret som ingår i digipack-utgåvan, Right To Be Wrong, bjuder på ett väldigt basic sound med sådana riff man skrev när man var femton år gammal. Jag är dock en förespråkare av att hålla det enkelt, så jag känner att låten absolut har potential. Stundtals är den riktigt hård och efter det sjyssta solot bjuds vi på fler olika partier på rad som håller upp ens intresse ända till sista ton.

Överlag kan jag känna att låtmaterialet låter ganska modernt och hade gärna velat se det live innan jag recenserade, då jag tror att det kan funka bra på vägarna. Ricky och Damon står för nästan allt låtskriveri och stundtals får de till det ruggigt bra.
Plattan är absolut en som växer på en, vissa låtar är dock bara en nivå bättre än resten. Melodierna är på plats rätt igenom och gitarrharmonierna är riktigt tighta. Det hade inte varit rätt att släppa skivan under namnet Thin Lizzy, men beslutet att spela in och släppa skivan var kanonbra.

Bäst: Bound For Glory
Sämst: Jag tycker att Kevin Shirley ska kunna vrida till ett något vassare ljud, speciellt trummorna är lite skramliga.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas