Släpps: 2013-09-01
Bolag: Off Yer Rocka Recordings/ Border Music
Nästan exakt ett år efter skivan Ultimate Rebel är det dags för Bonafide att släppa sitt fjärde album, Bombo.
Singeln Harmony släpptes för några veckor sedan, efter detta har förväntningarna stigit konstant inför detta alster. Återigen är det sångaren och gitarristen Pontus Snibb som är producent, något som tidigare visat sig fungera mycket bra.
Skivan inleds med titelspåret Bombo och ett körarrangemang som får mig att tänka på en vinylskiva som letar efter rätt hastighet. Riktigt coolt. Pontus hälsar oss välkomna till showen medan introriffet drar igång. Niklas ”Skövde” Matsson (trummor) kommer in som skjuten ur en kanon och det tar cirka tio genomlyssningar innan jag får ihop hur det där jäkla inslaget ligger rent rytmiskt. Ordet ”rytm” känns överlag som ett ledord för skivan, man har en väldig bredd och det är en skiva som verkligen är kul att lyssna på. Man kan verkligen sina rytmer, samtidigt som man känner varandra såpass väl musikaliskt vid detta laget, vilket leder till ett extremt lekfullt och kreativt album överlag.
Efter singelsläppet var min enda oro att skivan skulle ha ett lite ”gubb-groovigt” sound överlag, efter att man i första låten river av en rökare som får D-A-D att framstå som mer passé än rosa benvärmare så kan jag inte göra annat än att pusta ut och njuta. Gitarrljudet är helt ruskigt, sådär krispigt och livsfarligt som man inte kan få det med moderna metoder. Pontus Snibb och Mikael Fässberg utgör en av Sveriges vassaste gitarrduos och idéerna tar till synes aldrig slut på denna platta. Även basisten Martin Ekelund har ett utomordentligt kraftfullt och alldeles perfekt avvägt bassound som låter riktigt påkostat.
Backroom är ett praktexempel om man ska snacka om en typisk ”Bonafide-refräng”, i övrigt har låten ett coolt riff och den största behållningen för min del återfinns i den fantastiska basgången Martin lägger i slutet på andra versen. Bara den skulle man kunna bygga hela låten runt eller iallafall använda mer. Less is more, antar jag.
Bonafide bjuder på ännu en up-tempolåt i form av Bad As Clint, här visar man återigen vilket kanonsound man har på gitarrerna. Det är klös som tusan i riffet och Pontus röst är lika stark som dess rykte. Möjligen vill jag ha ännu högre leadsång. Speciellt i efterföljande Rock ’n’roll Skål är sången extra bärande, med sin effektfulla melodi. Det börjar bli tröttsamt att hylla riffen, men överlag är det just dessa som gör att denna platta tävlar om att vara den bästa bandet släppt någonsin. Kreativiteten och uppfinningsrikedomen i en genre där allt har gjorts innan är beundransvärd. Man hör influenser, men aldrig några tydliga stölder.
I D.T.R.D sammanfattar man karriären med Hard Livin’ Man-tyngden i verserna och Doing The Pretty-kaoset i refrängen. Låten handlar om att dricka upp allt som står på bandets rider (en lista med specifikationer på vad bandet behöver när de kommer till ett spelställe, mest känt för att det är där det står vad bandet önskar i dryckesväg), en låt som vid ordagrann efterlevnad kan orsaka betydande skador på bandets medlemmar om de fortsätter turnera som de gör.
Singeln Harmony då, som visade sig vara skivans lugnaste låt. Jag får lite Bad Company-vibbar samtidigt som man inte kan undgå att det finns ett visst mått Lynyrd Skynyrd inbakat i denna härliga bakelse.
Better Safe (Than Sorry) bjuder på redigt bonnasväng med träskor och hängslen, en lättsmält och härlig dänga där man slänger in vissa Led Zeppelin– och AC/DC-hintar. Detta innan man gräver ännu djupare in i Classic Rock-träsket med Liquid Lover. Ett struttigt riff som passar lika bra till förfesten som strippstången. Martin och Niklas möter upp från andra hållet och lägger exakt den rytm som behövs för att höja groovet till mästarklass. Wah wah-pedalen tittar fram i solot och höjningen i refrängen sätter pricken över i:et.
Man kan nästan tro att denna platta är skriven för mina öron, då man bluesar loss fint på guran i början till Suburb Baby Blues. Låten dör av…. Pang! Shuffle! Den vackraste av taktarter slår mig i ansiktet likt ett baseballträ och riffet är helt skoningslöst. Man kan bara rida vidare på vågen och refrängen behöver inte vara märkvärdig alls för att vara utmärkt. Pontus går in i ett härligt Bon Scott-mode och fraserar med en sällan skådad pondus. Man kan höra Rick Parfitt-högerhanden som levererar det där perfekta Status Quo-drivet på gitarren och jag känner hur jag bara förstår hur allt hänger ihop.
Skivan avslutas med den lite mer sparsmakade 8-Ball. Den är inte lika ”in your face” som övriga materialet, dock är refrängen speciellt attraktiv. Efter tidigare energiknippen till låtar blir det en snygg nedvarvning, samtidigt som man behåller nerven som utmärker skivan.
När de sista tonerna har klingat ut så kan man bara konstatera att man har fått sig en rejäl lektion i Rock N Roll. När fyra såpass rutinerade män, med en så bred och gemensam grund i rock, blues och R’n’b träffas och får allt att klicka så verkar det alstra en till synes oändlig mängd energi. Denna energi leder till inspiration. Inspirationen ger oss Bombo, en platta som säkrar Bonafide’s liv på vägarna för minst ett par år framöver. Låt det dock inte dröja tills nästa släpp om elden fortfarande brinner så intensivt.
Bäst: Riffen överlag och bredden i materialet.
Sämst: Kanske ännu lite högre leadsång ibland. Det finns ju liksom inget att skämmas för.
Betyg: 9/10
Skribent: Viktor Skatt