Rootsy/Warner
Release: 2012-08-15

Bonafide, ett av Sveriges hårdast arbetande band, är aktuella med sin tredje fullängdare Ultimate Rebel. En liten paus från turnérandet gav dem chansen att gå in i studion med material de skrivit och repat in på hotellrum, backstage, i turnébussar, på flygplatser och under soundcheck runtom i hela Europa.
Skivan är den första med vad som förhoppningsvis blir en permanent Bonafide-sättning i många år framöver: Pontus Snibb (gitarr, sång), Mikael Fässberg (gitarr), Niklas ”Skövde” Matsson (trummor) och Martin Ekelund (bas).

Skivan inleds med i 180 knyck med låten Make My Own Rules, där stjärnan stavas Niklas ”Skövde” Matsson. Med kvicka handleder och ett tungt driv för han låten framåt. Jämfört med tidigare alster så känner jag att sångproduktionen på Ultimate Rebel stundtals känns lite väl mycket ”kaklat badrum”, men tillsammans med de luftiga och stora trummorna går det hem och får ofta en slags livekänsla i soundet.
Gitarrsolot är ett av de bättre Bonafide har släppt någonsin och refrängen kommer att sjungas av tiotusentals konsertbesökare  inom den närmsta framtiden.

Skivans kanske bästa låt, The Mess, följer som låt nummer två. Ett tungt, smutsigt och testosterondoftande riff i äkta Ted Nugent-anda drar igång och det är omöjligt att värja sig för dess framfart. Versen är sparsam men effektiv, wah wah-gitarrlicks ackompanjerar Pontus Snibbs sång.
Refrängen sitter som en smäck och körerna är värdiga vilken Van Halen-platta som helst.
Too Fired Up bjuder på sedvanligt, högklassigt riffande och lite gitarrstämmor som hade fallit Gorham/Robertson-fans i smaken varje dag i veckan.
Uppbyggnaden inför refrängerna är maffiga som tusan, och i refrängen basunerar Pontus ut sanningen om hur det är att vara mitt i den Rock N Roll-storm som Bonafide befinner sig i just nu.

Plattans första singel Doin’ The Pretty sätter rejäl fart på tillställningen, det rytmiska gitarrspelet och det feta gitarrljudet omfamnar de stora trummorna på ett ruggigt bra sätt. En av sommarens stora partydängor.
Väl tillbaka i det behagliga midtempo-tugget finner vi gött mullrande bassound signerat Martin Ekelund och dämpade versgitarrer i Blue Skies Red.
Refrängen är som en demoleringsmaskin redo att ta sig an nästa offer, och i solot frågas det inte om lov.

Den låt som tog längst tid på sig innan den satte sig var Rough Cut, men med Bonafides höga lägstanivå i åtanke så vet man att det säger mer om övriga materialets styrka. En av skivans bästa refränger.
Man tänker att en filler vore på sin plats nu, enligt mig så har både Something’s Dripping och den självbetitlade debuten ett gäng spår som inte håller samma klass som plattans höjdpunkter. Ultimate Rebel känns dock som en jämnare och ännu mer samspelt platta där alla medlemmar tillåts att spela ut till fullo, vilket även färgar av sig på materialet som blir både bättre och mer intressant att lyssna på.

Rag And Bone Man inleds med ett nästan otäckt långsamt gitarrplock, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Låter som att man desperat försöker behärska sig och spela efter metronomen och inte får dra iväg i det tempot som rocken försöker leda in en i.
När sedan huvudriffet kommer in så är allt förlåtet, för det är helt fenomenalt! Jag får vibbar från 2009 då Justin Hawkins band Hot Leg släppte superplattan Red Light Fever som var fullproppad med sådana magiska riff, efter det har jag nog inte hört något annat band skriva sådana classic rock-riff. Förrän nu.
Det svänger något vansinnigt, och i refrängen sjunger Pontus ut hela sitt register och visar att han måste vara en av Sveriges bästa rocksångare någonsin. Återigen snygga körer, något som jag verkligen har tänkt på igenom hela plattan. Körerna sitter som en smäck och är grymt bra mixade.

I I Want Out bestämmer sig Pontus och Mikael för att det är dags för publiken att få höra lite gitarr, hänger på sig varsin Gibson och släpper lös helvetet.
Mot slutet dyker det upp ett härligt break som doftar KISS 70-tal och bjuder på maracas, innan de återigen lägger i högsta växeln och avslutar med en sista refräng.

På tal om 70-tal så är det dit vi beger oss i plattans näst sista spår Pick A Window (You’re Leaving). Återigen får vi ett kvitto på hur samspelt denna kvartett är, det känns som att de inte ens behöver anstränga sig.
Refrängen är en typisk Bonafide-refräng och jag undrar hur det hade låtit om man drog igång låten på vinyl istället för cd.
Conny Wall (Electric Boys m.fl) som agerat studiotekniker lär gilla denna skarpt.

I avslutande Rebel Machine så är det en sak som är säker: Bonafide tänker inte lämna oss utan att ha gett allt. Pontus inleder låten själv på ett härligt bluesigt sätt med ensam sång och gitarrlicks som byter av. Efter det brakar det loss på allvar och vi bjuds på ett Rock N Roll-inferno som få lyckas med och jag ser fram emot att få höra den live.
Martin lägger stundtals riktigt sjyssta basslingor, och i sista minuten bjuds vi på ett riffande som känns som det sista som sker innan denna skenande rebellmaskin dånar rakt in i en bergvägg.
Pang! Skivan är slut.

Bonafide har ett självförtroende som förvärvats genom ändlöst turnérande och extremt hårt arbete, med Ultimate Rebel så hoppas jag att de får skörda frukterna i största möjliga mån för det är en riktigt bra skiva. Jag skulle i dagsläget vilja påstå att det är den bästa plattan de släppt, det är definitivt den jämnaste.

Bäst: The Mess
Sämst: I några få låtar är mixningen av sången inte till fördel för soundet.
Betyg: 9/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas