bmth-sempiternal

 

Datum:  3/4 – 2013
Bolag: RCA Records

Bring Me the Horizon är bandet som länge har varit flaggskeppet för den nya vågen av metalcore-band som har sköljt över världen. Sångaren Oliver Sykes har ända sedan debuten Count Your Blessings fått ungdomar världen över att skrika om hur jobbigt det är att växa upp och tatuera sin halsar. Dessutom har bandet gjort sin grej riktigt bra, framförallt de första två albumen är odödliga klassiker inom genren, fyllda med en ungdomlig energi och stämplade med ett stort ”vi bryr oss fan inte!”. Varningsklockor började höras på förra släppet There Is a Hell…, då gruppen började experimentera med elektroniska ljud, men kärnan i soundet fanns kvar.

Jag tror först jag har startat fel skiva då jag hör inledningsspåret Can You Feel My Heart. Detta är inte metalcore, utan påminner mer om någon modern elektronisk akt. Dessa elektroniska inslag genomsyrar så gott som hela albumet. Det är inte förvånande då varningsklockorna redan började ringa i samband med förra släppet. Däremot är det sorgligt att Bring Me the Horizon verkar vilja bli mer kommersiella och lämna det arga sound de byggt upp sin fanskara på. Och dubstep-inslagen kunde de ha gett fan i!

Visst, jag förstår grejen med att band vill testa något nytt eller visa en mognare sida. Jag är inte omöjlig, men jag kan inte förstå varför Bring Me the Horizon vill distansera sig från den genre de själva gjort världsberömd. Ska ett band dessutom byta sound ska man göra det till ett sound man behärskar, i det här fallet vill Bring Me the Horizon mer än vad de klarar av. Skivan är knappt 45 minuter lång, men är intressant ungefär halvvägs, sedan känns det som om allt går på repeat.

Vill man satsa på finare melodier och långsammare låtar borde Oliver Sykes ändra sin sångstil då hans skrik inte riktigt fungerar till alla låtar på albumet. Dessutom verkar hans röst bli sämre med åren, särskilt då det krävs viss hjälp av datorer för att få den att låta okej.

Det är svårt att tro att detta är samma band som mitt tonårs-jag började att lyssna på en svensk sensommar. Visst finns det fortfarande tydliga spår av det gamla soundet kvar och hela skivan är inte genomrutten. I The House of Wolves riffas det vilt, åtminstone till en början. Sleepwalking hade platsat in på magnifika Suicide Season. Go To Hell, For Heaven’s Sake är egentligen den enda lyckade blandningen av det nya och det gamla och singelsläppet Shadow Moses har en hjärntvättande refräng som sätter sig efter några lyssningar. Dessutom känns den gamla ilskan igen i Antivist.

Men å andra sidan finns det flera stunder som är rentav pinsamma, inledningen har jag redan varit inne på. I Empire (Let Them Sing) får Oliver skråla falskt i vad som känns som en evighet. I And The Snakes Start To Sing försöker man följa upp balladsuccén Blessed With A Curse, som redan den var ett rejält magplask I min mening. Toppa sedan detta med två intetsägande låtar i form av Seen it All Before och Crooked Young samt avslutande Hospital For Souls, där skämskudden åker fram så har ni Sempiternal och årets anti-klimax. Enstaka låtar och stunder räcker inte för att rädda Bring Me the Horizon från att sänka sitt eget skepp.

Du kan köpa Sempiternal via iTunes.

Bäst: Sleepwalking är den enda låt som låter som det Bring Me the Horizon jag känner igen.
Sämst: Det nya soundet. Och Oliver’s sång.
Betyg: 4 / 10

Låtlista Sempiternal:
1. Can You Feel My Heart
2. The House Of Wolves
3. Empire (Let Them Sing)
4. Sleepwalking
5. Go To Hell, For Heavens Sake
6. Shadow Moses
7. And The Snakes Start To Sing
8. Seen It All Before
9. Antivist
10. Crooked Young
11. Hospital For Souls

 



https://soundcloud.com/bring-me-the-horizon/bring-me-the-horizon-antivist

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas