Release: 22/2 – 2019
Bolag: Napalm Records
Låt oss avhandla det mest sensationella först. Johan Längquist gör sin första inspelning med Candlemass sedan debuten Epicus Doomicus Metallicus från 1986. Hur han klarar jobbet? Utan större problem. Okej, vi kan alla skriva under på att han inte är någon Messiah Marcolin, eller någon Mats Levén för den delen. Men visst passar han röst bra in med tunga, ödesmättade riffen?
För det känns som om Candlemass har återfött sig själva. Efter att i några år ha famlat efter inspiration och formtoppar så har man med The Door To Doom hittat tillbaka till karriärens tidiga lekfullhet och lätthet. Låtarna känns inte längre krystade och refrängerna sitter plötsligt klockrent. Inledande Splendor Demon Majesty visar på just allt detta, ett tungt riff följs av en lättsjungen refräng. Den av Tony Iommi-gästade Astorolus – The Great Octopus är ett annat exempel. Den låten minns vi snarare för refrängen än legendens gitarrsolo, som för den sakens skull knappast är dåligt. Att man även lånar Black Sabbaths klock- och regneffekter i inledningen House of Doom kan kännas pretentiöst, men lyfter snarare stämningen i låten. Avslutande The Omega Circle är albumets kanske mest svårsmälta spår, men efter ett par varv så förstår man storheten där med.
Därför går det att sammanfatta The Door To Doom med att Candlemass återigen har hittat (och återfått) en stor del av sin identitet, inte bara genom en nygammal sångare utan också genom musiken. Det bådar gott inför framtiden. Om det blir någon sådan.
Betyg: 8 av 10
Jimmy ”JimJim” Rimsby