Spinefarm
Att vårt östra grannlands största exportvara, efter Koskenkorva och öl, är musik av den hårdare skolan är kanske inte så konstigt. Du kommer säkert på flertalet band bara du hör ordet ”Finland”. Själv är jag ett stort fan av den finländska hårdrocken, och då framförallt den hårdare typen av hårdrock. Ångvälten från Esbo, mer känd som under namnet Children of Bodom, är det finska favoritbandet, även fast senaste släppen Blooddrunk och Are You Dead Yet? båda två var mindre besvikelser.
Då är det tur att Relentless Reckless Forever kommer att bli skivan som räddar bandets rykte, då Alexi Laiho (sång, gitarr) och hans manskap har fokuserat mer på melodierna än på ovannämnda släpp, men för den sakens skull inte tappat tyngden från framförallt Blooddrunk. Det är därför lätt att säga att Relentless Reckless Forever ger oss det bästa av två världar; melodierna från Follow the Reaper och Hate Crew Deathroll, men med nämnda tyngd. Låtmaterialet är också det överlägset bästa på ett släpp från Bodom-barnen sedan, enligt mig, oslagbara Hate Crew Deathroll.
Inledande Not My Funeral doftar lika mycket delar Blooddrunk och Lamb Of God medan efterföljande trion Shovel Knockout, Roundtrip to Hell And Back och Pussyfoot Miss Suicide samtliga skulle kunna vara skrivna av gruppen redan runt millennieskiftet, och av dessa tre vill jag särskilt lyfta fram den sistnämnda. Pussyfoot Miss Suicide är den mest intressanta komposition som Alexi har knåpat ihop på tio år tillsammans med Cry of the Nihilist.
När den tunga Northpole Throwdown klingat ut så sitter du och undrar om alla ben i din kropp fortfarande är hela, eftersom den finska ångvälten precis kört över dig ännu en gång. Relentless Reckless Forever är 35 minuter utan svaga stunder och kan mycket väl vara årets skiva!
Betyg: 9 av 10
Bästa Låt: Pussyfoot Miss Suicide
Jimmy Rimsby