Release: 10/7 – 2015
Bolag: Nuclear Blast
Klyschan ”antingen älskar man dem, eller så hatar man dem” har sällan stämt in så bra som på fallet Cradle of Filth. Få band har fått stå ut med så många elaka kommentarer, inte bara på internet utan även på festivaler och bandets egna spelningar. Ibland är kommentarerna befogade, ibland inte.
Faktum är att bandet har befunnit sig i en karriärkurva som pekat spikrakt nedåt under flertalet albumsläpp. Med nya Hammer Of The Withces bryts nu denna trista trend. Det krävdes att bandets enda ständiga medlem, sångaren Dani Filth, skulle behöva byta ut så gott som hela manskapet (endast trummisen Martin Skaroupka återstår sen senaste albumet) för att bandet skulle hitta tillbaka till sin identitet igen.
För efter ett par album där bandet har letat inspiration på märkliga håll så låter detta album otvivelaktigt som Cradle of Filth. Det är inte bara nämnda trummis skinnbankande som hittat tillbaka till både de snabbare av tempon och energin igen utan den nya gitarrduon, bestående av Richard Shaw och Ashok, har lyckats återskapa bandets klassiska gitarrsound med fylliga tvillinggitarrer, snygga melodier och framförallt riff som tuggar sönder strängarna. Även Lindsay Schoolcraft (keyboard och sång) förtjänar ett omnämnande, framförallt för sina sånginsatser. Synd att hon inte får ta lika stort utrymme som i Right Wing of the Graden Tritych på flera ställen. För det låter ju riktigt bra. Att Dani Filth själv dessutom tycks ha hittat tillbaka till den sångröst som tycktes vara försvunnen gör ju inte saken sämre.
Hammer of the Witches är ett album som i majoriteten går i ett högt tempo. Det är ett album som känns inspirerat och där bandet verkligen fångar upp vilka man är. Yours Immortality och Enshrined In Crematoria visar att bandet fortfarande kan leverera kvalitativa melodier och minnesvärda riff. Singelsläppet Deflowering The Maidenhead, Displeasuring The Goddess är värd att lyssna på enbart för att gruppens nya strängbändarduo får visa sina färdigheter. Bäst blir det ändå i Onward Christian Soldiers, som låter som hämtad från någon av gruppens 90-tals album och i vilken Dani Filth gör sin bästa insats på många år.
I vissa spår går man dock lite vilse. Blackest Magick In Practice öppnar bra med enorma känslostormar och magiska riff. Tyvärr är låten ett par minuter för lång och magin hinner försvinna. Likaså är The Vampyre by My Side ett exempel på hur det kan gå när man tvingar fram låtidéer.
Hammer of the Witches är inte i samma klass som gruppens mäktiga trio, Dusk… And Her Embrace (1996), Cruelty And The Beast (1998) och (diskografins verkliga juvel) Midian (2000). Men albumet är det bästa som Dani Filth har spottat ur sig sen 2003-års Nymphetamine.
Bäst: Onward Christian Soldiers.
Sämst: Blackest Magick In Practice.
Betyg: 7 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby