Datum: 19/9 – 2012
Bad Taste Records
Redan året efter Below The Belt-plattan är Danko Jones tillbaka med ett nytt alster; Rock And Roll Is Black And Blue.
När den förstnämnda skivan släpptes var jag helt euforisk över att bandet äntligen var tillbaka på rätt spår, efter att inte släppt ett riktigt bra album sedan Sleep Is The Enemy (jag tyckte att Never Too Loud var en stor besvikelse).
Nu visste man att de hade fått upp ångan igen, men samtidigt var man inte riktigt säker på vad man kunde förvänta sig av Torontos stoltheter.
Skivan är den första som bandets nya trummis Adam ”Atom” Willard spelar på, medan basisten John ”JC” Calabrese står stabilt kvar som Dankos högra hand.
Skivan inleds med Terrified, en välstrukturerad historia som bygger upp stämningen bra för resten av skivan. Refrängen är kraftfull och pang på, precis som det ska vara med Danko Jones. Partiet efter andra refrängen visar att ondskan som gjorde comeback på förra plattan lever kvar.
Get Up är en härligt struttande historia som påminner om det tidiga 2000-talssoundet som fick en hel värld att kapitulera. Jag har verkligen saknat det självsäkra riffandet. Senast vi fick höra det på detta sätt var när det stundtals dök upp på Sleep Is The Enemy från 2006.
Danko Jones gör ingen hemlighet av att han gillar den kvinnliga anatomin, i låten Legs hyllas de kvinnliga spirorna med ett malande groove där den stora kungen är John Calabrese. Hans basspel är extremt fläskigt och sättet han spelar på är så effektiv och coolt att man smäller av.
Just A Beautiful Day släpptes som singel från plattan och man märker att den verkligen är skriven som en sådan. Produktionen är väldigt polerad och radiovänlig, bandet förlorar dock inte överdrivet mycket på detta då deras hårdhet främst ligger i spelandet snarare än produktionen. Trots detta så är det inte en av de starkare låtarna på plattan, i varje fall inte om man föredrar det äkta Danko Jones-soundet. Kan nog locka många nya fans dock.
I Don’t Care är den låten som sätter sig hårdast vid första lyssningen, Adam ”Atom” Willard svänger på grymt bakom trummorna och Danko drar av en helt kompromisslös och härlig text som känns så klassisk för bandet att man inte kan göra annat än att knyta näven. Öset på slutet är helt grymt, allt är förlåtet för Never Too Loud-plattan där ni fegade till soundet!
You Wear Me Down glider fram långsamt men coolt, verserna är lite tråkiga och utdragna men refrängen är en sådan som man snabbt kommer på sig själv med att gå och nynna på.
Även efterföljande Type Of Girl är en melodiös låt med en stark refräng. Även här kan jag ana en svag hint av The Darkness (precis som på Bullets nya skiva), det verkar som att många hårdrocksband återigen vågar använda melodier i musiken! Helt rätt!
Always Away inleds med ett hammer-on/pull-off-intro à la Flash Of The Blade (Iron Maiden) och en vers som påminner lite om Social Distortion (som trummisen Atom Willard var medlem i så sent som 2010). Refrängen är precis så trallig som den kan vara innan man börjar bli skeptisk.
Den som tycker att skivan börjar gå för mycket i dur kan gå fram till låten Conceited, som går tillbaks till det hårdare spåret. Refrängen är riktigt maffig och versriffet är coolt och rytmiskt finurligt. Det snyggaste är när låten tar slut, för att sedan börja om igen. Alltid ett genialiskt drag!
Den släpande Don’t Do This har ett bra gung och en tung refräng där Danko ber sin dam att hon ska komma hem igen.
Den som saknar det mordiska soundet som Danko Jones får till några gånger per platta behöver inte vänta längre, ursinnet är tillbaks i The Masochist.
En kort men intensiv pärla där riffen avlöser varandra och texten konstaterar att ”I’m always pissed!”. Man känner verkligen igen Dankos scenpersonlighet i denna texten.
I Believed In God inleder som en gospel-låt med kvinnliga körsångare och hela köret, Danko sjunger tillsammans med dem om hur en kvinnlig uppenbarelse fick honom att tro på en högre makt. Sen smäller det, och hela bandet vräker på i vanlig ordning. En av plattans höjdpunkter, som enligt mig hade kunnat få avsluta plattan med sitt orgel-outro.
Istället avslutar låten In Your Arms, en lite mindre slipad låt som jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag gillar eller inte.
Danko Jones har genom åren gjort sig kända för att avsluta plattorna med en riktig smäll men denna avslutningslåt låter mest som ett jam i ett garage.
Sammanlagt så når plattan upp till förväntningarna efter succén med Below The Belt.
Jag hade kunnat tänka mig att skippa 2-3 låtar för att få till en mer kompakt och intensiv platta, men i stort sett varje låt förutom In Your Arms äger existensberättigande på plattan.
Den moderna produktionen och försöket till att få en radiohit ser jag mer som en möjlighet att nå ut till en bredare publik med sitt koncept snarare än ett sellout-drag. I grunden är soundet genuint och låtarna är vassa som alltid, även om jag kan känna att Below The Belt var en fullträff som smäller högre än Rock And Roll Is Black And Blue.
Bäst: I Don’t Care
Sämst: In Your Arms
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt