Releasedatum: 13/9-2013
Skivbolag: Metalville
Stockholmsbaserade Degradead släppte sin första skiva 2008(Til Death Do Us Apart) och har sedan dess gått som en väloljad dödsmaskin som alltid lyckats hålla sig aktuell genom att varje år släppa något för att stilla pöbelns habegär, har det inte varit album har det varit EP’s eller DVD’er.
Melodic death metal och då främst svensk sådan har väl egentligen alltid varit förknippat med Göteborg, det karakteristiska soundet och banden därifrån medan Stockholms scen har varit mer präglad av klassisk death metal.
Men nu är vi alltså i huvudstaden, det är inte längre 90-tal utan vi har hunnit komma till 2013, och Degradead är aktuella med sitt fjärde album, The Monster Within.
Nytt för den här skivan är att bakom trummorna finner vi inte längre Kenneth Helgesson som hoppade av strax efter A World Destroyer(Maj 2011) och turnén som följde. Numera heter förste man på slagverken Amit Mohla(ex-RAID), han har sedan han gick med i bandet 2012 hunnit med att turnera med ett Degradead som aldrig tycks dra ner på takten. I övrigt är manskapet intakt med Mikael Sehlin(sång), Anders Nyström(gitarr), David Szücs(gitarr) och Michel Bärzén(bass).
Nya skivan ger oss ett råare sound och ett ursinne som är svårbeskrivligt. Jämför The Monster Within med A World Destroyer så är inte skillnaden stor, men går du tillbaks till 2008/2009 och Til Death Do Us Apart samt Out Of Body Experience märks det vilka framsteg Degradead har gjort både sett till mognad och variation. Något som märks än mer tydligt är hur Amit som nytillskott gjort skillnad och är en bidragande orsak till det tyngre soundet, mellanspelet i For Better or Worse när det låter som att han spelar på oljefat är helt fenomenalt. Han har gett trummspelet en mer central roll och det är sånt som får ses som en stor del i utvecklingen av ett metalband.
Även Mickes sång har blivit bättre, inte för att den någonsin varit dålig men det är först nu som han visar vilket otroligt brett register han har. Han growlar, han ger ifrån sig demoniska ylanden och så sjunger han som en hel karl. Men det viktigaste är att han gör det med en känsla och ärlighet vilket får lyssnaren att bli mer involverad. När jag lyssnar på One Against All, det trashigt frustande öppningsspåret, så känner jag verkligen hur Micke vill slita ansiktet av mig! Egenskaperna som jag nämnde är såna som gjort att han nu även kan titulera sig som frontman för Engel.
Degradead känns tajtare än någonsin, det finns en dynamik i gruppen som man kunde skönja på A World Destroyer men som nu börjar närma sig fulländning. Det tydligaste exemplet är min favoritlåt på skivan, Dead Becomes Alive, där alla i bandet följs åt hela vägen trots flera tempoväxlingar. I nämnda låt ska ni hålla öronen spetsade för mellanspelet med spansk gitarr (signerat Micke) och ett gitarrsolo som kommer ge mig andnöd i veckor framöver.
Många utav låtarna på skivan har småsmå detaljer som gör dem svårglömda, som exempel sticker The Dark Mind ut med sitt elektroniska intro som sedan övergår till rent mangel, Strive To Struggle doftar av gamla In Flames-influenser och i Scars Of Misery känns det som att man lagt ren sång och mixat om At The Gates gamla dänga Suicide Nation – på ett bra sätt alltså.
De enda moment som kan störa mig i mitt lyssnande på The Monster Within är att ibland känns vissa låtar lite väl lika, det är absolut ingen katastrof då hela skivan badar i snygga refränger. Med balladen We’ll Meet Again bryter man förvisso ny mark men jag kan känna att den är en aning malplacerad, skivan tappar lite fart skulle jag vilja påstå. Det är för övrigt den enda låten på skivan där Micke använder sig av ren sång hela vägen. Jag har tidigare varit kritisk till band som blandar growl och skönsång, oftast för att de rena momenten känts fantasilösa och mindre kraftfulla men återigen är Micke en fantastisk sångare och hans rena sång bör mer beskrivas som tonerna från en man med kniven mot strupen, han sjunger helt enkelt för att undkomma döden och den sortens innerlighet och ärlighet funkar på mig.
The Monster Within är helt klart ytterligare ett steg i rätt riktning och jag tror att Degradead har en ljus framtid, bandet har drivet och hungern som placerar dem bland banden som kommer vara med och utveckla den melodiska metalmusiken. Framförallt har man verktygen i god musikalitet och viljan att vara lite progressiv. Jag tror att tidiga mentorer som tillexempel Jesper Strömblad(då In Flames, nu The Resistance), Björn Gelotte(In Flames) och Peter Tägtgren(Pain, Hypocrisy) gett grabbarna en bra grund att stå på och det här kommer bara bli bättre och bättre.
Jag har ett enkelt önskemål till nästa skiva: Mer låtar som Dead Becomes Alive!
Bäst: 01:37-02:53, det stycke i Dead Becomes Alive som jag antagligen kommer gifta mig till.
Sämst: Jag kommer inte på nått direkt dåligt, faktiskt.
Betyg: 9/10
Linus Core