Release: 2015-02-18
Bolag: Frontiers
Eclipse är ett av de mest intressanta banden på hårdrocksscenen i Sverige. Med sina sylvassa heavy metal-riff och högklassiga hooks har de trollbundit den melodiösa publiken som suktar efter mer riv än många andra band levererar.
Just på detta sätt inleds Armageddonize med I Don’t Wanna Say I’m Sorry, en riffmaskin som får mig att tänka på väl valda Ozzy Osbourne-klassiker från 80-talets första hälft. Detta kompletteras med en utsökt komposition som både trollbinder och etsar sig fast så att man kräver mer.
Eclipse är bandet som har hittat rätt formula, det jag gillar är hur bandet vågar blanda in popelement och hooks i Max Martin-klass samtidigt som man har en solklar hårdrocksedge.Det handlar om att inte skämmas för sig när man hittat ett vinnande koncept, detta bekräftas i Stand On Your Feet som är ytterst smakfullt sammansatt.
The Storm har en vemodig känsla över sig och handlar om att förlora någon som står en nära. Jag vet inte om det är medvetet eller ej men i verserna ligger ett utsökt The Show Must Go On-riff som ger denna starka låt en extra dimension. Superbt.
Ett gitarrsolo inleder Blood Enemies, en låt som enligt bandet är tänkt som ett slags stridsrop. En låt som definitivt växer på en i takt med att refrängen letar sig in i hjärnan för att bygga bo.
Undertecknad är mycket svag för rytm och snygga studioarrangemang, här spelar Eclipse direkt på min nerv på samma sätt som H.E.A.T gjorde förra året med sin monumentala platta Tearing Down The Walls. Tänk att Sverige har två band av denna kaliber.
Produktionen lämnar inte mycket att önska, detta är fullblodsproffs som vet vad de vill och har en tydlig vision om ett sound som är sammanhållet i all sin bredd. Samtliga register och frekvenser maximeras med rytm och detaljer som smeker mina örongångar även den hundrade gången jag lyssnar på denna platta. Soundet är köttigt och fylligt men bjuder även på dynamik.
Detta fungerar i både Wide Open som verkligen är ”in your face” och Live Like I’m Dying som är mer återhållsam och definitivt hade platsat som soundtrack till en storfilm.
Bandet har en klar styrka i hur de binder samman dåtid med nutid. I Breakdown hör jag både Bon Jovi på western-humör och vibbar från Paul Stanleys Live To Win-platta, som jag vid tillfället (2006) tyckte var bland det mest moderna som fanns. Med det sagt är låthantverket här så mycket bättre.
Istället för att börja trampa vatten trampar man istället plattan i mattan med Love Bites, en frisk fläkt med ännu en slagkraftig refräng. Något bandet verkar ha ett outtömligt lager av. Jag vill i framtiden höra deluxe-utgåvan med 25 spår som kapades från den slutliga produkten.
I Caught Up In The Rush tänker jag återigen ”är detta retro? är det modernt? eller är det tidlöst?” och kommer fram till att det inte spelar någon roll så länge melodierna talar. Sången bygger upp på ett extra snyggt sätt i denna låt.
One Life – My Life innehåller skivans definitiva hitrefräng och är överlag upplagd på ett explosivt sätt.
Låter jag för positiv i min recension? Skyll på Eclipse. Så, då var det avklarat.
Avslutningsvis bränner man krutet totalt i All Died Young, en rökare med dubbeltramp och snudd på power metal-feeling som lika väl kan vara tagen från Rainbow under Joe Lynn Turner-eran. Från ingenstans kommer även ett regelrätt Wolf Hoffmann-solo, för den som inte vet så är Wolf (Accept) heavy metal-världens kanske vassaste gitarrist. Således kan ni gissa vad jag tycker om inslaget.
På förhand hade jag en fördom om Eclipse, tänkte att det var ett sådant gäng med studiomusiker som gillade att dra ihop projekt med slick produktion och som inte riktigt rörde en i själen. Så fel jag hade.
Visst ligger 70-talsrocken och de gamla giganterna mig varmast om hjärtat, men sett till helheten och låt för låt finns det nog ingen chans att någon annan platta kommer bräcka Eclipse i år.
Bäst: Kompositionerna, refrängerna, känslan för detaljer och blandningen mellan poppiga melodier och stenhård hårdrock.
Sämst: Erik Mårtensson kan fila den sista lilla biten på sitt engelska uttal så sitter allt som en smäck.
Betyg: 9,5/10
Skribent: Viktor Skatt