edguyspacepolice

Release: 16/4 – 2014
Bolag: Nuclear Blast

Detta tyska gäng lär knappast behöva någon presentation längre. Detta är bandets tionde fullängdare i ordningen. Inte illa för ett band vars främsta kreativa kraft, sångaren Tobias Sammet, inte fyller mer än 37 senare i år. Att bandet sedan flera år tillbaka övergett den typiskt tyska power metal-stil man slog igenom med är inte någon nyhet. Men efter några år i identitetskris och ett par sämre skivor som resultat hittade Edguy åter spåret på förra släppet Age of The Joker. Tre år senare har bandet höjt sig ytterligare.

Space Police – Defenders of The Crown är inget annat än en ren uppvisning i hur man skriver hårdrockslåtar med tilltalande melodier som är lätta att komma ihåg och arenavänliga refränger. På detta album hittar vi några av de bästa låtarna som Edguy någonsin har skrivit. Skivans inledande triss, bestående av Sabre & Torch, Space Police (som visar oväntade Frank Zappa-influenser) och Defenders of The Crown, bräcker samtliga fyrtal eller färgstegar tämligen enkelt. Samtliga tre har melodier som kommer att få taken att lyfta från arenorna under den kommande vinterturnén. Särskilt Sabre & Torch har en refräng som hade gjort Joey Tempest avundsjuk. I Defenders of The crown hittar vi dessutom ett parti som är som gjort för en skrålande, entusiastisk publik.

Det levande formatet tycks varit det som gruppen hade i åtanke när materialet skrevs. Melodierna ska gå att sjunga med i och refrängerna ska vara lätta att minnas. Redan efter att ha hört låtarna för första gången så kommer du garanterat ha hittat flera favoriter och efter flera varv kommer du fortfarande ha svårt att plocka ut enstaka favoriter. För även om det finns en del låtar som inte håller det höga måttet, som sliskiga Love Tyger, i vilken det flörtas alltför mycket med gruppens kärlek för Def Leppard och Europe. Tyngden och energin från skivans inledning tappas helt bort i detta spår. Denna glöms och förlåts när den, för Edguy, hårda The Realms Of Baba Yaga tar vid, försedd med ett ilsket gitarriff och en lika snygg refräng som låtarna i den inledande trion.

Shadow Eaters är den låt som påminner mest om gruppens power metal-era och är väl egentligen den enda låt som kommer glädja de fans som fortfarande surar över svunna tider. I Alone In Myself har man skrivit den första ballad som har ett syfte på över ett decennium och den magiska, gotiskt influerade avslutningen i form av The Eternal Wayfarer tillhör en av gruppens mest episka stundet.

Visst är det möjligt att placera Do Me Like a Caveman inom parentes eller covern på Rock Me Amadeus under kategorin roligt snarare än bra. Men det handlar inte om att låtarna är dåliga, för sådana spår saknar detta album. Det handlar bara om att resten av materialet utklassar dessa spår. Space Police – Defenders of The Crown kan mycket väl bli ett av de albumen vi minns med glädje när vi sammanfattar gruppens karriär. Men det gör vi förhoppningsvis inte än på ett tag.

Bäst: Det finns för mycket att välja på.
Sämst: Love Tyger känns för klen.
Betyg: 9 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas