For this review in English click HERE.
Release: 1 februari
Nuclear Blast Records
Enforcer har sedan första plattan Into The Night från 2008 varit ledande inom den nya vågen av traditionell heavy metal. Bandet har under efterföljande år gått från klarhet till klarhet och 2010 års platta Diamonds har hyllats något extremt.
Den enda skillnaden i uppställningen på Death By Fire är att sångaren Olof Wikstrand även spelar gitarr, vilket han gjort live under en lång period.
I övrigt är det de klassiska vapendragarna Joseph Tholl (gitarr), Tobias Lindkvist (bas) och Jonas Wikstrand (trummor) som återigen är stommen på bandets tredje fullängdare.
Den 1 februari släpps skivan, vilket firas med ett releaseparty i källaren under The Liffey i Stockholm. Püssy a Go Go anordnar och Facebook-eventet hittar du här.
Skivan inleds med det stämningsfulla introt Bells Of Hades, där piano och kyrkklockor förbereder lyssnaren på det annalkande kaoset som inleder Death Rides This Night.
Jämfört med Diamonds så är soundet mycket fylligare, nivåerna jämnare och musicerandet har höjts ännu en nivå.
Man kan tro att hungern försvinner i samband med alla framgångar, i Enforcers fall är det tvärtom.
Redan från början möts man av en helt ursinnig käftsmäll, man ligger verkligen på toppen av sin förmåga och spelar på rent adrenalin. Det är dock snortajt och hur proffsigt som helst, även om det är exakt så rått som man hade kunnat önska.
Sången är mixad på ett bättre och mer aggressivt sätt än tidigare, men främst så är det Olof som har gått upp ännu en nivå som sångare. Det rivet han har nu har jag aldrig hört honom visa upp innan och i skriken hör man hur han tar ansats hela vägen ifrån helvetets eldar.
Hooksen är på plats och refrängen sätter sig med en gång. Death Rides This Night är definitivt en av årets starkaste låtar, det vågar jag slå fast redan nu.
Medan gitarrerna klingar ut inleds Run For Your Life med Jonas på dubbeltramp och ännu ett klassiskt riff. Det borde vara omöjligt att lägga in så många små melodier i riffen som Joseph och Olof lyckas med, man undrar ibland ifall de spelar in i slow motion.
Vi bjuds på ett riktigt snyggt twin lead, innan det är dags att dra igång sista refrängen och sedan lägga in ännu en växel i avslutningsriffet.
Singeln Mesmerized By Fire går inte i samma blixtsnabba tempo, men intensiteten saknas verkligen inte. Första versen drar igång som en explosion, hur snyggt som helst. Jag är även extremt svag för de gitarrslingorna som dyker upp från ingenstans mitt i verserna.
Den shuffle-aktiga takten är hur tuff som helst och låten är helt klart i klass med genrens giganter som huserade på scenerna för 30 år sedan.
Take Me Out Of This Nightmare börjar med en buffé av gitarrstämmor som enligt mig låter mörkare än något bandet släppt hittills. Lite mer åt det sataniska, fast så jäkla rätt och utan att tappa formeln.
Galopp -gitarrerna leder versen mot allsångsrefrängen som jag tycker passar perfekt. Tanken slår mig att kanadensiska Cauldron hade dödat för att ha fått vara först med att skriva den refrängen.
Enforcer har gjort det till en tradition att ha med en instrumental låt på varje skiva, på Death By Fire är det Crystal Suite som fyller den funktionen.
Här är det svårt att hitta en stor hjälte, då helheten är överordnad individuellt tänk i Enforcers musik, men det går inte att blunda för det faktum att Tobias är en av Sveriges bästa basister. Extremt rapp i fingrarna och dessutom besitter han en kreativitet och musikalisk uppfinningsrikedom som jag verkligen beundrar. Alla ni där ute som hyllar Steve Harris typ av basspel kommer att älska Death By Fire.
Som lyssnare och publik är det ju alltid svårare att ta till sig en instrumental låt, då det saknas en text som kan hjälpa en att fördjupa sig i låten och då man inte kan sjunga med och vara en del av musiken. Crystal Suite är dock en låt som på sina knappa fyra minuter utnyttjar alla möjligheter för att hålla åhöraren fokuserad och tillfreds.
Ett avlägset gitarrplock inleder Sacrificed, så småningom smyger det sig närmare och när resten av bandet kommer in plötsligt så smäller det verkligen. Olof river av karriärens råaste skrik och man kan verkligen känna hur det skär i kropp och själ.
Man skulle kunna beskriva Enforcer med uttrycket ”kontrollerat kaos”, då det enda som håller detta ursinne (som är ledordet för hela plattan) i schack är den enorma dosen musikalitet som finns i detta gäng. Skivan är inte mer än 36 minuter, men redan nu känner jag att jag börjar bli helt utmattad av all energi som östs igenom mig hittills. Hade skivan varit längre så hade den förmodligen tappat i intensitet, man vill ju vara helt färdig när nålen släpper från plattan.
På tal om nål så har bandet påpekat i pressutskicket att om en vinyl är längre än 36 minuter så kommer det att påverka ljudkvaliteten, vilket vore fruktansvärt nu när de fått till det perfekta ljudet.
Silent Hour / The Conjugation är en låt som kör igång med ett riktigt motorsågstuggande, det är inte så mycket att orda om när Enforcer tar fram sin ondskefulla sida.
Höjdpunkten är dock när låten går ner i tempo och The Conjugation-delen stegrar långsamt.
Återigen är det instrumentalt, men musiken och gitarrerna i sig förmedlar så mycket i sig att man upplever att det målas upp stora landskap och scener för ens inre. Ockult, kusligt, klassiskt och ändlöst vackert på samma gång.
Skivan avslutas med Satan, en riktig rökare som får mig att tänka på legendariska Venom. Hade dessa varit mer speed metal-orienterade, tightare och mer tekniska på sina instrument så hade det kunnat låta så här. Det enda som inte är helt hundra är refrängen, den känns inte helt värdig ett band som verkligen har hit-potential.
Sammanfattningsvis så tycker jag att Enforcer har hittat helt rätt både musikaliskt och produktionsmässigt.
Man håller fast vid kärnan som gjort dem till vad de är idag, samtidigt som de förnyar sig och utvecklas för varje album.
Enforcer är definitivt ett av de allra viktigaste banden på dagens scen för traditionella heavy metal-akter, man ska inte glömma att de banade vägen för många band som kom efter dem.
När jag upptäckte bandet på MySpace 2008, innan de ens släppt sin debutplatta, blev jag helt däckad av deras sound som jag inte hört maken till innan.
Idag är året 2013 och jag har ännu en gång blivit helt däckad, denna gången av Death By Fire.
Bäst: Death Rides This Night och den hungern bandet visar från första till sista ton.
Sämst: Att de får till denna superba produktion först nu.
Betyg: 10/10
Skribent: Viktor Skatt
nuclearblast.de/en/Enforcer/death-by-fire
