europewarkingscd
Release: 2015-03-06
Bolag: UDRmusic

Det råder Europe-feber i riket. Kanske är det bara i mina kretsar där detta hjälteband aldrig tappat fotfäste, jag tycker mig dock ana en hype större än vid senare plattor.
Vad som skiljer War Of Kings från övriga skivor är att bandet tagit in producenten Dave Cobb, detta efter att ha hört dennes verk med Rival Sons. Detta visade sig bli ett monumentalt drag för Europes fortsatta karriär.

Skivan drar igång med singeln och titelspåret War Of Kings, en tung historia där man idag på allvar kan backa upp sina referenser till sina inspirationskällor. Jag hör att man influerats starkt av Ronnie James Dio-Rainbow och Black Sabbath, något jag går igång på omedelbart. Då min favoritskiva med orkestern heter Out Of This World (1988) kan ni ana att jag haft svårt att ta till mig plattorna som kommit sedan återföreningen och 2004 års Start From The Dark. Stoner-riffandet och det lite identitetsförvirrade soundet tilltalade mig inte mer än vid enstaka tillfällen och det var först på Bag Of Bones (2012) jag kände att de började hitta hem. På War Of Kings faller bitarna dock på plats, detta är ju Europe på riktigt!

Hole In My Pocket är en låt som definitivt lyfter med den nya produktionen, där Mic Michaelis orgel bär den starka bryggan och refrängen i denna rökare. Joey Tempest växer med uppgiften och sjunger med en enorm övertygelse och styrka.
Orientaliskt episka The Second Day visar upp ett moget sound som passar bandet som handen i handsken, refrängkänslan är intakt och det är en förlösande känsla att få höra bandet finna sitt rätta element efter elva år av sökande.
I Praise You reser sig håren i nacken på allvar, nu går man tillbaks till Deep Purple-känslan (tänk åt Child In Time-hållet). Det simpla meloditemat i versen, crescendot och gospel-refrängen gör detta till en definitiv favorit på skivan.
John Norum har verklig Gary Moore-feeling men lyckas här hålla fingrarna hyfsat i styr jämfört med hans vanliga otyglade och ohämmade behov av att lira gura överallt.

När jag hör Nothin To Ya tänker jag med en gång att denna låten är skriven för Glenn Hughes mäktiga stämma. Sången har oändligt med utrymme och Joey fyller detta på ett inlevelsefullt sätt. Ian Haugland visar här och över hela skivan att han vill låta stort, det ska vara ett John Bonham-sound från Uppsala Domkyrka. En sak man kan säga är att Dave Cobb verkligen har lyckats få till ett fantastiskt sound och en superb rumsklang. Det låter stort, luftigt och påkostat.
Efter standard-rockaren California 405 kommer låten som från början får mig att tappa hakan, Days Of Rock N Roll.
Då jag såg bandet uppträda på Sweden Rock Festival tillsammans med gitarrguden Michael Schenker år 2013 hade jag aldrig trott att man skulle lyckas använda UFO-influensen så väl till sitt egna material. Shuffle-magi!

Children Of The Mind drar igång med ett sväng jag aldrig trott att jag skulle få höra från Europe. Det ligger en slags Stargazer-storslagenhet (Rainbow Rising-plattan 1976) över soundet och de spelar helt på min nerv. John Levén toklevererar på basen. I mina ögon blir det med denna skiva ett helt nytt band, de bjuder inte på en enda filler och jag älskar vad jag hör. Att de till slut får till det så här oerhört gör mig lyckligare än någon annan.
Det mogna soundet har en lite vemodig klang över sig, detta är något som lyfter refrängen och det fantastiskt melodiösa solot i Rainbow Bridge som i övrigt är en orientaliskt groovig låt.

Angels (With Broken Hearts) kommer in i en liknande feeling som Praise You, man bygger upp en atmosfärisk känsla och trycker sedan på i refrängen utan att för den sakens skull hamra loss. Det är en ytterst kontrollerad och melodiös styrka som känns inombords. Lite som Dire Straits brukade göra.
I Light Me Up slängs vi tillbaks till 70-talet, jag tänker snarast på favoriten Black Sheep Of The Family från Ritchie Blackmore’s Rainbow (1975) när jag hör svänget. Tillsammans med den maffiga refrängen som även hade fungerat i modern musik blir det en intressant kombo.
Skivan avslutas med instrumentala Vasastan, ett stämningsfullt nummer där John Norum får fritt spelutrymme. Återigen tänker jag Gary Moore, som är en stor inspiration för Norum. Huruvida det är en hyllning eller ej låter jag vara osagt, men den är synnerligen smakfull och kvalitativ. En perfekt albumavslutare på ett album som får mig att tappa hakan av både chock och glädje.

Bäst: Praise You och Days Of Rock N Roll. Dave Cobb ska dessutom ha en enorm eloge för att han hjälpt Europe att hitta rätt.
Sämst: Att det skulle behöva ta 11 år innan de hittade hit. Även om processen i sig har varit viktig.
Betyg: 9/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas