Release: 2019-01-25
Skivbolag: AFM
Med The Atlantic lämnar Evergrey Hymns for the broken-triologin bakom sig, däremot lämnar de som vanligt ingenting åt slumpen. Känslan kring Evergrey är att de alltid fullföljer sin vision till punkt och pricka, utan att det för den sakens skull blir stelt och konstlat. I inledande A silent arc vill sångaren Tom S Englund dra paralleller till Behemoth, något jag personligen inte hör alls. Istället kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket jag saknar det ovisst slumrande Katatonia. All I have har ett intro som för tankarna till Mastodon, men som så småningom mynnar ut i soundet som blivit Evergreys eget. Det som verkligen står ut i låten är dock Henrik Danhages förtrollande gitarrsolo som trots att det är långt som Öresundsbron är av en sådan klass att man aldrig vill att det ska ta slut. Danhage hanterar rent generellt sin gitarr på ett sätt som antagligen får gitarrnördarna att anteckna frenetiskt. Johan Niemanns basgångar får också, med rätta, ta rejäl plats på albumet. Annars annars är det precis som vanligt Englunds röst som är den allra största behållningen med Evergrey. The Atlantic är ännu ett exempel på det som gett Evergreys dess position i metalvärlden, hur oerhört skickligt de varvar smäktande melodier med krossande tyngd.
Bäst: The Beacon
Sämst: Att gitarrsolot på All I Have måste ta slut.
Betyg: 7/10
/JJ