Release: 18/5 – 2015
Bolag: Reclamation Recordings
Trots att bandet har genomfört en mängd konserter sedan återföreningen 2009 så har inget nytt album dykt upp, förrän nu. Sol Invictus är bandets första fullängdare på arton år. Arton år som skvallrar om att tiden verkligen tycks ha stått still.
För precis som under gruppens storhetstid under 1990-talet så vägrar Faith No More lika envist att bekänna sig till en bestämd genre. Man rör sig mer eller mindre smidigt mellan tunga riff, lounge-inspirerade partier (särskilt inledande titelspåret), avskalade avsnitt (särskilt avslutande From the Dead) och andra udda nummer. Ibland funkar det riktigt bra, som exempelvis i Superhero, där en mäktig pianoslinga står i centrum, eller i den mer gitarrdrivna Cone of Shame. Även låtar som Matador och Rise Of the Fall visar hur egensinniga gruppen är. Ibland fungerar det dock mindre bra. Sunny Side Up är inte det minsta upphetsande och Black Friday låter som en trist hårdrocksversion av radioplågan Happy.
Ingen kan däremot ta ifrån gruppen två saker. Den första är att man har en unik förmåga att blanda så många olika element i sin musik att det borde vara omöjligt. Visst att det inte håller hela vägen, men imponerande är det. Det andra är att gruppen har en unik förmåga att hitta melodier som fastnar. Många av låtarna bär häftiga drag som är värda att minnas. Att man dessutom frontas av en av rockvärldens bästa sångare, Mike Patton, är ju också till Faith No Mores fördel. Hans sätt att röra sig mellan höga och låga toner, samt blanda in olika former av sång gör sånginsatsen unik och imponerande. Att ensam sångare kan låta som så många olika sångare…
Men faktum är att jag vill tycka att Sol Invictus är bättre än vad den är. Men albumet är inget Album of the Year (tvetydigheten väldigt medveten). Men det är ett album som visar att Faith No More fortfarande är att räkna med.
Betyg: 7 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby