Datum: 9/8 – 2013
Bolag: Eleven Seven
De radiovänliga Metalkungarna Five Finger Death Punch är tillbaka med sitt fjärde studioalbum, The Wrong Side of Heaven and the Righteous Side of Hell, Volume 1, som namnet antyder är det ett dubbelalbum vi har att göra med och volume 2 kommer senare under hösten.
Det undgår nog ingen som lyssnar på denna genre att FFDP börjar växa till sig ordentligt, bara deras tre senaste studioalbum har alla sålt guld, vilket egentligen inte är särskilt märkligt. FFDP handlar om att slå tillbaka och inte ta någon skit, framfört på ett amerikanskt, nästan lite ”patriotiskt” sätt.
The Wrong Side of Heaven and the Righteous Side of Hell, Volume 1 (säg det snabbt tio gånger?) består utan tvekan av något av det starkaste material som FFDP har skrivit, men den har även en hel del brister vilket jag tror de hade kunnat komma undan med om de satsat på att göra ett enda stort album istället för två stycken, på samma sätt som Soilwork gjorde med The Living Infinite.
Första låten Lift Me Up är en skön energisk låt som gästas av ingen mindre än Rob Halford från Judas Priest. Samspelet mellan honom och Ivan Moody är genuint och bra, man märker att det finns en ömsesidig respekt dem emellan. Albumet innehåller en hel del gästframträdanden, tyvärr lyckas de inte komma upp i samma kvalité som Lift Me Up och skälet är enkelt. Vissa av låtarna finns det två versioner av, först originalet och sedan en version där de har lagt till gästens röst, produktionen är usel och de olika gästerna får inte tillräckligt med utrymme för att det ska bli ”unikt.” Dessa låtar kommer vi till senare.
FFDP kunde inte ha haft en bättre start på albumet än med Lift Me Up. Tyvärr dalar kvalitén i den något tråkigare Watch You Bleed som snabbt glöms bort och förlåts när nästa You delar ut albumets första käftsmäll. Den osar attityd och Moody sjunger snabbare än de hårda riffen levererar – tangerar nästan lite till rapp? Refrängen är skönsång, men ändå säker. Rakt igenom intensiv med en handling om att du inte bör bry dig om vad andra tycker, bara gå din egen väg och aldrig ändra dig för att bli någon annan – FFDP style!
Albumets första ballad, Wrong Side Of Heaven är en av bandets mer radiovänliga låtar med en sympatisk och lugn Moody. Det mest intressanta med den här låten är att de refererar Gud till en kvinna och Djävulen till en man. Det kan säkert filosoferas om detta i timmar, men varför inte bara fortsätta till de två nästkommande låtarna som även är albumets starkaste? Både Burn MF och I.M Sin är rakt igenom simpla låtar med liknande budskap, men de gör vad de ska och det är att ge dig högoktanig metal med refränger som sätter sig på hjärnan. Speciellt den förstnämnda där du tillsammans med Moody lär skrika ”burn motherfucker” medan du spelar luftgitarr för fullt. Det finns även en andra version av I.M Sin där Max Cavalera (ex-Sepultura, Soulfly, Cavalera Conspiracy) gästar. Själv var jag riktigt spänd över hur detta skulle låta då Cavalera är en av mina personliga favoriter. Tyvärr måste jag meddela att han inte har mycket att göra under I.M Sin. Det är svårt att tyda vad han sjunger och han är endast med ytterst lite. Denna låten är en bra indikation till varför FFDP bör ha koncentrerat sig på andra låtar istället för gästframträdanden i redan befintliga.
Albumets andra ballad, Anywhere But Here, är intetsägande och hade passat i Melodifestivalen. Även denna finns det två versioner av, Maria Brink från In This Moment är med i båda. I originalet kommer hon oförklarligt nog in i slutet av låten medan den andra är en mer renodlad duett. Hon är grym i In This Moment där hon får ge uttryck för sin potential. Här låter hon bara nasal och har en röst som får dig att rysa av obehag.
Dot Your Eyes finns även den i två versioner, med Jamey Jasta (Hatebreed) som gästsångare vilket jag verkligen inte kan förstå. Missförstå mig rätt, Hatebreed är ett bra band, men Moody och Jasta har snarlika röster där den förstnämnda glänser lite extra. Det blir pannkaka på pannkaka och skiljer sig inte särskilt mycket från originalet.
M.I.N.E (End This Way) är ännu en tråkig ballad som försvinner i mängden. Nästa låt däremot, Mama Said Knock You Out tillsammans med Tech N9ne är en cover på LL Cool J’s gamla klassiker, old-school hiphop möter metal a la tidigt 2000-tal. FFDP lyckas andas nytt liv i en låt som var cool redan när den kom och tillsammans med Tech N9ne lyfts den till nya höjder. Sedan att den levererar ett stenhårt solo som kan liknas med Tom Morello från Rage Against The Machine gör inte saken sämre.
Sista låten ut, Diary Of A Deadman, är en talsång som berör en döende man som känner sig besegrad och otillräcklig. Låten är väldigt emotionell och gripande, några kvalitér som saknas på FFDP:s övriga låtar. Verserna separeras av gitarrsolon som fångar låtens känsla istället för att bara låta brutal. Diary Of A Deadman är en unik låt i FFDP:s repertoar.
The Wrong Side of Heaven and the Righteous Side of Hell, Volume 1 är ett stabilt album som tyvärr lider av en del brister i form av intetsägande ballader och meningslösa gästframträdanden. När albumet är som hårdast levereras det käftsmällar till höger och vänster, precis vad FFDP ska göra. Nu återstår det att se om volume 2 kan rättfärdiga volume 1:s misstag när det kommer till gästframträdanden, i så fall kan vi vänta oss en hård höst.
Bäst: Burn MF, I.M. Sin och Diary Of A Deadman.
Sämst: Gästframträdandena, speciellt Maria Brink i Anywhere But Here.
Betyg: 7/10
Du kan köpa The Wrong Side of Heaven and the Righteous Side of Hell, Volume 1 via iTunes.
Skribent: Jonas ”Madman” Persson