gammarayempire1

Release: 28/3 – 2014
Bolag: earMUSIC

Albumomslag har aldrig varit Gamma Ray’s starka sida. De allra flesta har varit riktigt fula. Omslaget till Empire of The Undead, gruppens elfte fullängdare är inget undantag. Men ordspråket lär oss ju att inte bedöma innehållet av omslaget och den som gör det begår ett stort misstag. Samtliga tidigare släpp har innehållit högklassig power metal med mängder av minnesvärde melodier och refränger. Att gruppen dessutom har en låtsnickrare som Kai Hansen att luta sig mot gör inte saken sämre.

Jag är samtidigt den första att erkänna att den föregående fullängdaren To The Metal kändes tam och oinspirerad. Kanske hade det med den dåvarande stämningen i bandet att göra. Något som också ledde till trummisen Dan Zimmermann’s avhopp. För nu verkar ordningen återställd och Empire Of The Undead är därför också första albumet med Michael Ehré bakom trumsetet.

Med detta album verkar bandet ha hittat tillbaka till det roliga och lustfyllda i att göra musiken. Med den inledande Avalon har bandet dessutom lyckas knåpa ihop den bästa låten sedan åtminstone 2001 års No World Order. I övrigt är det mesta som vanligt under Gamma Ray’s himmel. Det är mängder av dubbla baskaggar, låtar i högt tempo, massor med gitarrsolon och gitarrdueller mellan Henjo Richter och Kai Hansen samt att den sistnämndes sång i vanlig ordning ligger farligt nära vad den faktiskt klarar av utan att spricka.

Gamma Ray fortsätter här att leverera refränger och riff som är värda att minnas. Seven och Hellbent har refränger som kommer fungera bra under gruppens stundande Europa-turné. I Pale Rider hittar vi ett riff som för tankarna till Accept, i Born To Fly visas en oväntad tuffhet upp och i I Will Return visar gruppen upp sina thrash-influenser. Bland de två låtar som redan har släppts på fjolårets EP Master Of Confusion så är just låten Master Of Confusion en parentes på albumet, även om låten har en catchig melodi. Desto mer imponerad är jag av den andra låten, albumets titelspår. Rakbladsvassa gitarrer, högt tempo och ett långt gitarrsolo. När tempot sänks i Time For Deliverance så är det dags för skivans enda bottennapp. Det är svårt att inte tröttna på bandets oinspirerade ballader, som tycks skrivas till största del för att ha ballader på albumen.

Det är möjligt att det går att anklaga Gamma Ray för använda samma recept som man har använt en mängd gånger förut. Men det känns å andra sidan fullt logiskt då ett annat ordspråk säger att man inte ska laga något som inte är trasigt. Visst känns de sedvanliga stölderna från band som Judas Priest och Accept igen väldigt tydligt. Men i det här fallet är jag beredd att förlåta dessa.

Bäst: Avalon.
Sämst: Time For Deliverance.
Betyg: 7 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas