Grorr - Unknown Citizens - Artwork

Release: 14/11 – 2014
Bolag: Vicisolum Productions / Sound Pollution

Jag vet faktiskt inte var jag ska börja med att skriva denna recension. Grorr är bland de märkligaste och mest svårgooglade band som jag har kommit i kontakt med. I biografin som medföljer promopaketet går det att läsa att dels ska bandet påminna om sina landsmän i Gojira, men också Tool och Down. Det stämmer väl förvisso, men det ger verkligen ingen rättvis bild av bandet. Det står också att bandet gillar att tänja på gränser och försöker blanda in traditionella folkmusikinstrument i sin blytunga musik. Det är en stor underdrift.

Unknown Citizens, en ambitiös konceptskiva som kortfattat handlar om de tre sista människorna på jorden och deras tankar, tar bandet nämligen steget längre än traditionella folkmusikinstrument. Här hörs även bandets stenhårda djent ackompanjerad av soundtracket till en av Hollywood producerad undergångsfilm. Mäktiga stråkar och horn lyfter bandets meckiga metal. Under andra låtar har man hämtat ljudet från flöjtar och vad som verkar vara en sjungande stam av urinvånare och strupsång. Detta utan att vika ned sig det minsta när det gäller tyngden.

En del av mig tycker att det händer alldeles för mycket på en gång. Vad ska jag fokusera på denna gång? När slutar en låt och när börjar nästa (skivan består egentligen bara av tre låtar, men dessa är uppdelade på sammanlagt nio spår)? Men en annan sida kan inte motstå charmen i de storslagna partierna, i de Meshuggah-inspirerade takterna och alla de melodier som hjärnan måste hantera. Det är helt enkelt jättebra, men det blir stundtals alldeles för mycket på en gång.

Nej, jag vet fortfarande inte hur jag ska recensera detta album på ett rättvist sätt. Mina försök till att ge fingervisningar blir bara fel. Förväntar du dig tung djent så kommer du bli besviken och förväntar du dig storslagen och bombastisk musik blir du besviken även då. Det går inte att lyfta ut enstaka spår utan att påverka helheten. Unknown Citizens måste helt enkelt upplevas i sin helhet.  Grorr har hittat en gyllene medelväg och balanserar på den hårfina linjen mellan briljans och komplett galenskap.

Bäst: Här är det allt eller inget som gäller.
Sämst: Ibland blir det väl lite för mycket?
Betyg: 8 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

 

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas