Release: 2020-02-21
Label: Fifth Island Music
Platta nummer sex med H.E.A.T har fått benämningen ”H.E.A.T II”, en slags hint om att det är back to basics som gäller. Efter 2017 års mer experimentella ”Into The Great Unknown”, som var lite av en vattendelare samtidigt som den inte på något sätt var ovärdig sin plats i den starka diskografin, har man smidigt planer på en storslagen platta som ska överträffa fansens ständigt högt ställda förväntningar.
Till denna plattan har man valt att inte samarbeta med sin långvariga producent Tobias Lindell och har istället valt att producera själva. Den totala friheten är ett faktum, samt ansvaret att inte låta sig dras iväg.
Plattan inleder med den storslagna Rock Your Body, en anthem av klassiska mått och som verkligen bevisar att bandet menar allvar. Soundet är massivt och tufft, Dave Dalones knivskarpa gitarrer kontrasteras av Jona Tees mjuka keyboardmattor samtidigt som Crashs trummor och Jimmy Jays bas bildar en oerhört fyllig botten.
Ovanpå det hela har vi en Erik Grönwall som… Ja, vad ska man säga. Man kan ha olika smak när det kommer till sångröster utifrån vilken typ av klang man föredrar, men när det kommer till ren prestation så har jag svårt att se någon rocksångare i världen som når hans kapacitet. Han är ett totalt monster.
Dangerous Ground är en uptempo-rökare som verkligen låter bandet spänna musklerna, medan Come Clean är en mer dramatisk historia som verkligen passar radioformatet. Det är svårt att undvika att dra paralleller till Sveriges andra fanbärare för melodiös rock, Eclipse. Detta är dock något av en komplimang till bägge banden då jag tycker att båda är genialiska. Ett samarbete dem emellan är definitivt att önska vid något tillfälle, de hade uträttat storverk.
I låten Victory inleder vi med ännu en hint till tidigare nämnda band, men här bjuds vi även på en skönt Hammond-aktig orgel från Jona som passar utmärkt. Den översvulstiga refrängen känns som hämtad från power metal-världen, men trots detta samt det faktum att låten är relativt lång så lyckas man göra det till en tämligen fulländad melodic rock-rökare av tyngre sort. Det må kännas lite överdrivet med manskörerna, men jag tror att det är medvetet och att de har haft jävligt kul med denna låten. Det märks på slutresultatet, det går inte att värja sig.
Så här hade Sabaton kunnat låta ifall de hade lirat bra rock istället för history channel metal med eurodance-inslag.
I den tunga We Are Gods får Erik verkligen visa upp sina rösttillgångar och ges obegränsat med utrymme för att verkligen gå all in. Om det imponerar? Svar ja.
De melodiösa inslagen är toppen, men det är sammantaget kanske inte en av topplåtarna på plattan.
Adrenaline är en något mallskriven historia som främst imponerar med sina kraftfulla verser.
One By One släpptes redan i september som första singel för släppet. Jag tycker att det var ett klockrent släpp. Hur kan ett band som är inne på sitt tredje decennium låta såhär jävla hungrigt?
Det är verkligen H.E.A.T i ett nötskal här, allt faller på plats och man använder alla trick i boken utan att det känns krystat. Precis så som en hitlåt ska vara, allt kommer ihop naturligt till en helhet.
Och Erik, herregud. Vilken gudabenådad sångare, hans omättliga begär efter att bli bättre och hans enorma jobb har tagit honom till nivåer bortom vad som borde vara möjligt. Han spelar i en egen liga men siktar fortfarande uppåt. Så oerhört imponerande.
Plattan bryter av med en ballad till slut, Nothing To Say kanske inte är en större radiohit men det är ett mycket välskrivet albumspår som verkligen fyller en viktig funktion på plattan.
Heaven Must Have Won An Angel drivs framåt av mästerliga och lite hårdrockigt dova gitarrer från Dave, där kraft är ledordet istället för tyngd. En midtempo-rocker som hade stått ut på vilken platta som helst men som bara blir ännu ett toppspår i mängden när man placerar det i H.E.A.T-kontexten.
Samme Dave kör igång Under The Gun med ett härligt, struttigt lir. Låten är aningen maxad rakt över, där hade jag hellre sett att man hållit den mer dynamisk. Men det är lite som att klaga på att det blev lite mycket chokladsås på glassen. Vem lurar man, man kommer ju inte sluta äta.
Plattan avslutas med den svulstiga Rise, där man knyter ihop säcken med ett kraftfullt paket episk hårdrock som andas Erik-era H.E.A.T hela vägen.
45 minuter från första till sista ton, 45 minuter av en oerhörd mängd intryck. Hur ger man sig på att sammanfatta detta?
Vi kan konstatera att H.E.A.T II ger ett oerhört lustfyllt intryck, man hör hur kreativiteten har sprudlat i studion och detaljrikedomen i soundet är lite som en Pettsson-målning. Vart man än tittar så hittar man något nytt. Ibland är vissa saker så överdrivna att man kan tänka sig att de har stor humor i sitt låtskapande. ”Haha de där är så jävla sjukt, vi MÅSTE ha med det på plattan!” kan jag tänka mig att de sa vid ett par tillfällen, och det bidrar ju till att man uppfattar bandet som lekfullt, levande och att de bjuder på sig själva.
Det känns som att alla i bandet vuxit ytterligare som musiker och låtskrivare, det går heller inte att säga annat än att ljudet är fullkomligt enormt. Det låter lite som att de haft gamla tiders budget när man lyssnar på det maffiga ljudlandskapet. Men vi vet ju att det finns en oerhörd kompetens bakom spakarna inom bandet.
Är skivan odödlig? Hur kommer man se på den om fem år?
Jag tror kanske inte att en Greatest Hits-samling om 20 år kommer att plocka upp mer än två eller max tre låtar från plattan, men det har mest att göra med att de håller en så konstant skyhög nivå snarare än att det är något som saknas på plattan.
Betyg: 8,5/10
Skribent: Viktor Skatt