HEAT
Releasedatum: 2014-04-09
Bolag: GAIN

När H.E.A.T släppte sin första platta 2008 var de en frisk fläkt inom den bakåtblickande och 80-talsromantiserade melodiösa rocken. Sex år senare har de hunnit med att bli ledande inom genren och nu blickar man mot framtiden med storslagna planer.
Tillsammans med Tobias Lindell bakom rattarna har man skapat uppföljaren till 2012 års Adress The Nation. Denna gången lägger man inga fingrar emellan och titeln Tearing Down The Walls berättar hur bandets vision ser ut framöver.
Efter att ha startat som ett band som emulerade 80-talets sound, efter att ha varit med i Melodifestivalen och efter att ha rekryterat en Idol-vinnare som sångare kan man inte ens börja förstå hur mycket smörja som snackats om bandet. Detta har bara använts som tändvätska och gång på gång har man spänt musklerna och levererat makalös kvalitet på skiva såväl som på scen.

Albumet startar stämningsfullt med Point Of No Return, där uppbyggnaden är som att Rainbow år 1976 skulle göra ett intro åt en Tarantino-film. Efter detta kommer hela bandet in och med en malande tyngd sätter man fart på detta monster till album. I refrängen sjunger Erik GrönvallHere I am, here we stand. At the point of no return” och man verkligen känner hur viktig denna skivan är för bandet. De står på randen till det verkligt stora genombrottet och efter att ha byggt upp hungern under de senaste åren inser de att det är nu det ska ske. Inget band är mer redo att axla manteln.
Albumets första singel, A Shot At Redemption, fortsätter i samma anda och hungern bara växer, det är verkligen en arenavältare vi bjuds på och man kan konstatera att man satsat mycket på tyngd. Detta fungerar ypperligt då man samtidigt har tagit ännu ett steg kompositionsmässigt. Jag var på förhand orolig för att de skulle göra ett mörkare album som någon slags revolt mot sitt förflutna, men som tur är har man valt att bevara alla de element publiken lärt sig att älska med H.E.A.T trots att plattan är lite tyngre. Det är otroligt melodiöst, klart radiovänligt, klart modernt… och fullkomligt suveränt.

I Inferno släpper man loss adrenalinet och bjuder på en riktig rökare, ett mycket välkommet inslag och en låt jag tänker mig att de verkligen ser fram emot att få lira live.
Vad som förbryllar mig är att bandet består av superskickliga musiker: Eric Rivers är en av landets mest kompetenta gitarrister och rytmsektionen med Crash (trummor) och Jimmy Jay (bas) är galet effektiv för att bygga ett explosivt sound. Sedan har vi Jona Tee på keyboards som lägger sina mästerliga slingor för att få den där extra sofistikerade kryddan som höjer helheten och bevarar H.E.A.T-soundet.
Trots detta tänker man inte på de enskilda prestationerna utan fokus hamnar helt på det som är viktigast – låtarna. Hooksen avlöser varandra och efter cirka 50 genomlyssningar sitter jag fortfarande och hyllar helheten istället för att gotta ner mig i vissa inslag.

The Wreckoning är ett stämningsfullt intro som leder in i Tearing Down The Walls, en sann anthem med en allsångsrefräng där det verkligen smäller på rejält i mixen. Det är som sagt väldigt kommersiellt men när det görs med sådan finess och sofistikation av ett riktigt rockband kan jag inte göra annat än att hylla dem. Ingen har copyright på ett visst sätt att skriva musik. H.E.A.T har tagit sig friheten att göra exakt den skivan de vill göra och låta exakt så som de vill. Har andra åsikter om detta så ska det inte påverka materialet, folk kommer alltid att tycka.
Min personliga favorit på skivan är Mannequin Show, som släpptes som andra singel från plattan. Som väntat kom klagomål om att det fanns referenser till en 14 år gammal Max Martin-hit. I mitt tycke anser jag att de förvaltar den potentialen som finns i en sådan melodislinga och bygger den ultimata hiten kring den. Lyssnar man med ett öppet sinne hör man bara en superhit som hade sålt miljoner och åter miljoner ifall den lanserats med någon av dagens stora popstjärnor. H.E.A.T kräver lite av lyssnaren, med all rätt.

We Will Never Die är en klassisk, pompös H.E.A.T-dänga med ett stort djup i soundet och återigen en mäktig refräng. Det är svårt för någon refräng att verkligen sticka ut på allvar när skivan är så högklassigt jämn, denna låt lär dock bli en favorit hos bandets ”gamla” fans.
Den första låten som jag inte riktigt föll pladask för är den svängiga Emergency, den har inte samma omedelbara verkan på det centrala nervsystemet som övriga låtar. Det progressiva partiet efter den andra refrängen är dock helt superbt.
All The Nights är en pianoballad där man visar på otroligt skickligt låtskrivande. Ackordprogressionerna är utsökta och det nyanserade ljudlandskapet hjälper verkligen låten att beröra. Låtsnickeri av yttersta världsklass. Jag hoppas att världen inser hur genomarbetat detta album är.

Eye For An Eye får mig att tänka på Scorpions senaste platta Sting In The Tail, där de hade ett extremt tungt gitarrljud blandat med otroligt melodiösa låtar. Det är bara då det fungerar, vilket det gör i denna låt också, även om jag tycker att det är lite mycket botten och crunch i gitarrerna här.
Enemy In Me är en väldigt bra låt som dock faller lite platt i sammanhanget, den sänker inget betyg men den tar inte tag i mig på samma sätt som tidigare låtar. Crash satsar på ett extremt stort trumljud och det är bra tryck överlag.
Avslutningen med Laughing At Tomorrow känns som en verklig avslutningslåt, man lämnas med en härligt positiv känsla och går ut stärkt efter denna 12-rondsmatch man precis gått.

Det är inte många gånger jag blivit så positivt överraskad av en platta som Tearing Down The Walls, rent musikaliskt och hitmässigt ligger man på högsta internationella nivå. Redan i mars kan jag konstatera att titlarna ”årets skiva” och ”årets låt” kommer att vinnas av H.E.A.T.
Snacka om en arbetsseger! Nu hoppas jag att de får skörda frukterna av sina uppoffringar.

Bäst: Mannequin Show, årets låt.
Sämst: Enemy In Me fyller inte någon egentlig funktion, en slags filler, fast med substans.
Betyg: 10/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas