Hardcore-Superstar-Cmon-Take-On-Me

Datum: 27/2 – 2013

Bolag: Gain

Det började 1997 med It’s Only Rock ’N’ Roll. Åtta skivor, en samlingsplatta och hela tjugotvå singelsläpp har pojkarna hunnit med på den tiden. Nu är vi alltså framme vid album nummer nio, C’mon Take On me.

Här har kvartetten tagit hjälp av ingen mindre än Randy Staub, stjärnproducenten som hjälpt Metallica, Mötley Crüe, Bon Jovi och Alice in Chains bara för att nämna några artister i hans curriculum vitae. Resultatet som samarbetet gett är ett fetare ljud än på tidigare skivor (vissa låtar kommer ge dig valuta för en bra ljudanläggning), ett djup som jag emellanåt kunde sakna på Split Your Lip, men framförallt är det hela otroligt snyggt genomfört från början till slut.

Återigen är det Joakim Berg (sång), Martin Sandvik (bas), Magnus ”Adde” Andreasson (trummor) och Vic Zino (gitarr) som ger oss festen.

Djupt försjunken i soffan låter jag introlåten Cutting The Slack vagga mig in i en sorts falsk trygghet där jag, i sinnet, vandrar bland dunkelt belysta cirkusvagnar. När låten ebbar ut har den lyckats radera varenda tanke i min skalle.

Jag är helt tom.

Då exploderar titelspåret C’mon Take On Me: ”You came to the party just to see me” – självsäkert och enlig mig är det helt befogat, jag kom för att se er! Adde presenterar sig brutalt genom att spränga landets alla budgethögtalare när han startar verserna. Med One More Minute fortsätter min resa mot maxpuls när Joakim Berg, rocksveriges mest unika röst, skrikstartar skivans fetaste riff signerat Vic Zino. Med en refräng som osar ”catchy” kommer det här garanterat bli en live-favorit!

Above The Law, albumets andrasingel, är en ren hårdrockslåt som ångar på med 130 slag i minuten. En låt och ett tempo värdig roadtrips och somriga utomhusfester. Det här är skivans första feelgood-låt, ni vet en sån som suddar ut alla bekymmer och får en att le från öra till öra. Knappt hinner jag gosa färdigt innan käftsmällen Are You Gonna Cry Now börjar med ett pirrande gitarrljud. Det är hårda trummor, tungt gitarrspel, smattrande bas och aggressiv sång, just det som gör Hardcore Superstar till kungar av Sleazemetal, eller Streetmetal som de själva gärna kallar det. Tempot sänks igen med Stranger Of Mine, en nästan bluesdoftande ballad om att släppa taget om den komplicerade kärleken. Det akustiska gitarrspelet här är helt fantastiskt och skapar den där känslan av lätt vemod och medlidande för att framföra textens betydelse.

Won’t Take The Blame börjar på ett sätt som påminner om Lesson In Violence från Dreamin’ In A Casket, fast inte lika utdraget. Den här låten är (för säkerhets skull?) uppdelad i ett dubbel-spår där det senare kommer få folk att hålla om varandra och skrika/sjunga med för full hals när de besöker bandets konserter under årets alla turnéer och festivaler. Vic Zino står för det mesta av innehållet i Dead Mans Shoes där han spelar ut hela sitt register med bra riff, plockmelodier och ett tvärsäkert solo. Det börjar som ett tyst sus innan Because Of You med sitt västerninspirerade riff kommer igång. Både melodin och refrängen är medryckande med sitt galopptempo.

Sen är det dags för en äkta hårdrockslåt igen, Too Much Business så passande med slutet runt hörnet.  Än en gång kan jag inte låta bli att, åtminstone till en början, tänka på introt till Last Forever från det bejublade, självbetitlade albumet Hardcore Superstar. Låten i sig känns som en flört med Hanoi Rocks, det saknas bara en saxofon. Även refrängen känns tydligt influerad av Skid Row’s dänga Monkey Business. När kvällen börjar bli sen och det är hög tid att tänka på refrängen så är det få som slår Hardcore Superstar på fingrarna när det kommer till att göra starka sistaspår.

Med Long Time No See, summeras C’mon Take On Me på ett vackert men sorgligt sätt. Jocke sjunger så innerligt som han bara kan för att bygga upp stämningen inför den kraftfulla refrängen som kommer ge lyssnaren rysningar. I slutet, när gitarrspelet fadear ut, då har 46 minuter gått.

I slutet av dagen, när den klassiska säcken ska knytas ihop, är C’mon Take On Me ett styrkebesked från Göteborgs stolthet. Med den här skivan har grabbarna, tillsammans med Randy Staub, använt sig av 16 års erfarenhet, tagit ut godbitarna från en diger portfolio och därmed skapat en alldeles utmärkt skiva. Mest framträdande måste jag säga är gitarrspelet från Vic Zino. Han känns mer bekväm och säker i sin roll, vilket hjälper till att ge känslan av att Hardcore Superstar är ett komplett band med stjärnor på samtliga positioner. Fördelen blir att musiken sällan känns slätstruken, även när mindre djupa ämnen behandlas. Med The Party Ain’t Over ’til We Say So hyllades en lång och framgångsrik karriär och jag skulle vilja säga att med C’mon Take On Me fortsätter hyllningståget, fast denna gång med fokus på genrer. Det är ingen överaskning att Hardcore Superstar tycker om att blanda stilar men med nya skivan återvänder man till grunden som är hårdrock. Inte sen Bad Sneakers And A Piña Colada har det låtit så mycket klassisk hårdrock om låtarna, och det låter bra. Dock kan jag känna att den här tillbakagången skapar förutsättningar som är både på gott och ont för ibland blir det lite väl mjukt. Skivan tappar lite i styrka när man valt att tona ner de hårdare inslagen. Det är emellertid petitesser, för sett till det stora hela är resultatet, som vanligt, otroligt snyggt.

Festen ÄR inte slut ännu.

Bäst: Are You Gonna Cry Now, skivans hårdaste och snabbaste låt. Addes misshandel av trumskinnen, Vics gitarrspel, Martins otroligt säkra bas och slutligen, ståpälsen när Jocke tar ton i Long Time No See.

Sämst: Lite för snällt emellanåt. Att 46 minuter går för snabbt. Avsaknaden av en monsterhit likt Beg for it eller Dreamin’ In A Casket.

Betyg: 8/10

Skribent: Linus

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas