Datum för release: 17/7-2012
Eleven Seven Records

Namnen Chad Gray och Vinnie Paul är nog för många mer bekanta än bandnamnet Hellyeah. Den förstnämnda sjunger förutom i detta gäng även i Mudvayne, den senare är mannen som spelade trummor i det legendariska bandet Pantera och han är dessutom bror till den avlidne gitarrguden Dimebag Darrell.

Hellyeahs två första album är riktiga partyskivor. Det är två skivor som får mig att vilja öppna ett sexpack med öl och skråla med i låtarna tills jag är hes. Särskilt bandets självbetitlade debut var en skön blandning av sydstatsrock, country-sväng, tung, tuggande metal och just Pantera. Ovanpå detta fanns Chad Grays otroliga röst. På Band of Brothers är mycket av det här bortspolat.

Kanske ska Band of Brothers ses som en hyllning till ovannämnda gitarrgud, för här lånas ogenerat av Panteras nästintill patenterade sound. Visst är det inte så märkligt att det låter så med före detta medlemmar ur den legendariska gruppen och visst har influenser från Pantera alltid varit uppenbara i Hellyeahs musik. Problemet med Band of Brothers är att merparten av spåren låter som låtar som blivit ratade från Panteras mästerliga albumsläpp. Dessutom är bristen på variation smärtsamt uppenbar, ibland är det svårt att höra när en låt slutar och en annan tar vid.

Helt genomruttet är det dock inte. Inledande War In Me är så arg och frenetisk att den tuggar fradga och What It Takes To Be Me bjuder på det mest intressanta riff som gruppen har skrivit. Vinnie Pauls galna trumkomp lyfter många av låtarna till åtminstone en godkänd nivå, även om det ibland blir lite för meckigt. Det finns bara ett spår som får mig att vilja festa lika hårt som bandets tidigare släpp och det är passande nog Drink, Drank, Drunk. I Between You And Nowhere hörs också nämnda sydstatsinfluenser, men denna låt är så lik Alcolhaulin’ Ass från bandets debut att det nästan bara blir pinsamt.

Band of Brothers
är en besvikelse. Skivan visar snarare ett band som försöker vara något som de inte är än ett ett band som får mig att vilja dricka ur flaskan och skråla med i låtarna.

Bäst: What It Takes To Be Me
Sämst: Att gruppen tappat sin identitet

Betyg: 5 / 10

Jimmy Rimsby

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas