Hellyeah

Release: 10/6 – 2014
Bolag: Eleven Seven Music

Visst skulle det kunna vara en kul grej att bilda ett hårdrocksband och fylla det med så många klichéer som möjligt? Inte bara musikaliska, utan låta texterna kretsa kring just hårdrock, alkohol, partyn och ett visst mått av självömkan. Visst verkar det dessutom vara en ännu bättre idé att plocka in ett stycke legendarisk Pantera-trummis i form av Vinnie Paul och låta Chad Gray från Mudvayne använda sin stämma till musik som man inte riktigt förknippar honom med?

Problemet med denna idé är bara att efter fyra album så är det inte särskilt roligt länge. Faktum är att gruppens första album är deras överlägset bästa och uppföljaren Stampede uppfyller ett syfte. Vid tredje albumet Band of Brothers märktes det att alla idéer tagit slut. Därför bjuder detta fjärde album knappast på några nyheter. Albumet är proppfullt med arga gitarriff och tunga baskaggar. Chads sång låter som den har gjort på gruppens tidigare släpp och det gör musiken också. Musiken vill vara tuff och elak, men produktionen blir något radiofokuserad. Gitarrerna vill låta lika elaka som Dimebag Darrell under sin tid i Pantera, men saknar både tekniken och kreativiteten för det. Vinnie Paul hamrar på som om hans liv hängde på det, och är det egentligen det som är mest lyssningsvärt med albumet.

Att Hellyeah har fastnat för djupt i sina hjulspår är tydligt. Faktum är att det har gått så långt att albumets lugnare stunder, Moth och Hush, är albumets bästa stunder då de sticker ut från den monotona mängden. Den egentliga enda stora skillnaden från föregående album är att party-temat tycks ha blivit ersatt av ännu mer självömkan och ”vi är så hårda”-texter. Du som har hört gruppens tidigare album vet precis hur det låter. Du som inte har hört gruppen tidigare: gå tillbaka till debuten.

Bäst: Moth.
Sämst: Läs recensionen.
Betyg: 3 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas