1000x1000Release: 2015-09-18
Bolag: Rise Above Records

Jag har sedan debuten Två Sidor Av Horisonten (2009) följt Göteborgsbandet Horisont på deras resa mot toppen.
Bandet är nu aktuella med sin fjärde platta, Odyssey, den första plattan med gitarristen Tom Sutton. I övrigt består bandet som tidigare av Axel Söderberg på sång, Magnus Delborg på bas, Pontus Jordan på trummor och Charles Van Loo på gitarr.
Efter att ha tagit ett steg närmare den regelrätta hårdrocken på 2013 års Time Warriors var det med stor spänning man inväntade detta nya verk. Var det back to basics med groove och boogie-sväng eller skulle bandet ta ett steg till?

Svaret kom som en atombomb. Skivan inleds med det nästan elva minuter långa titelspåret Odyssey, en fascinerande resa genom tid och rum. En resa mellan allt som gjort hårdrocken till den genre som ligger oss närmast hjärtat och helt enkelt en resa ut i rymden och tillbaks. Det monumentala skivomslaget blir här tonsatt till punkt och pricka, redan vid första lyssningen sitter jag som förstenad. Thin Lizzy möter Blue Öyster Cult, Jethro Tull, Uriah HeepIron Maiden, Ronnie James Dio, Kansas med flera och hypnotiserar som Pink Floyd. Det går att droppa legendariska namn i evinnerlighet, Horisont har absorberat och internaliserat allt som kom mellan 1968 och 1984 och låter nu denna laddning explodera över världen. Inte en sekund är tråkig, inte en sekund är onödig och inte en sekund känns malplacerad trots att vi bjuds på ett tjugotal olika partier.
Allt vävs ihop till en rent genialisk komposition som ger en fingervisning om att bandet brinner som aldrig förr.

Förstasingeln från skivan, Break The Limit, känns egentligen som vad som på tidigare plattor hade kunnat vara ett givet öppningsspår. Bra tempo, högklassiga och för bandet typiska gitarrdueller och Axel låter sin karaktäristiskt höga stämma leda vägen. Det känns som att allt tagits till nästa nivå till denna skiva, soundet låter både maffigt och klassiskt. Låthantverket är solitt och man visar upp en kreativ bredd som vida överträffar tidigare verk.
I Blind Leder Blind visar bandet hur samspelta man är, Pontus och Magnus anför denna stadiga shuffle medan Charles och Tom fullbordar Status Quo-svänget som präglar albumets första svenskspråkiga spår.

Bad News är bandets senaste singel och en av skivans mer häftiga hårdrockslåtar, där vi bjuds på fantastiska verser, stick och ett ruskigt snyggt solo där ett parti doftar starkt av Deep Purples Burn. En väldigt komplett låt som fortsätter växa för varje lyssning.
Efter det något långa introt kommer Light My Way igång med det klassiska cowbell-liret man känner igen från tidigare plattor. Låten är inte en av de starkare på skivan men har en stark brygga som övergår i en kort men superbt effektiv refräng. Första solot i låten andas ruskigt mycket Ritchie Blackmore, något som alltid är rätt.
The Night Stalker fångar hela ens känslospektra på ett sätt som föregående låt inte riktigt förmådde. Användningen av syntar är ytterst smakfull och ljuden är härligt space:iga. Stundtals får jag samma känsla som när jag lyssnar på Roky Ericksons atmosfäriska verk (tänk Night Of The Vampire, Stand For The Fire Demon m.fl).

I Flying breddar sig bandet ytterligare och bjuder på inget mindre än en härlig dos flamenco som krydda till sitt sväng. Denna låt är den från plattan som jag upplever har mest gemensamt med bandets andra platta Second Assault.
Back On The Streets är en klassisk hårdrockslåt som gärna skulle kunna rekommenderas till Michael Schenker idag ifall han skulle vilja hitta inspiration att återvända till fornstora dagar. Detaljrikheten i materialet är påtaglig: en liten klapp här, ett flertal sångstämmor där och ett extra parti överallt.
Bandet återvänder till det atmosfäriska i Beyond The Sun, där en lågmäld och ödesmättad stämning övergår i vad som låter som en brygga men i själva verket lär vara refräng. Partiet som bryter av efter strax under tre och en halv minut är otroligt snyggt, jag älskar hur bandet kan köra space-grejen fullt ut samtidigt som det är ett album med renodlad hårdrock. Det blir ett kontrollerat flum som ger en exakt vad man behöver därifrån, sen går det återigen vidare i frenetiska gitarrdueller.

Red Light är en lättsmält låt som strategiskt finner sin plats mot slutet av den över en timme långa skivan. Hur genialiskt materialet än är så är det våldsamt långt om man jämför med förra släppet Time Warriors som klockade in på 33 minuter. När man dessutom fyllt låtarna med så oerhört mycket mer innehåll så blir det svårt att inte känna sig mätt efter tio låtar. Hur bra låtarna som kommer efter än är så kommer de bli svårtuggade för ”första till sista ton”-lyssnaren. Men vi fortsätter.
Av skivans tre spår på svenska ligger två av dem som avslutningsspår. Först ut är Staden Brinner, en tungt riffande historia som varvar med bra tempo och kvicka twin leads.
Sist ut är Timmarna, en åtta minuter lång och ytterst stämningsfull berättelse där syntslingorna återigen är mycket smakfullt lagda. Verserna smyger fram lite melankoliskt, likt en tyst elbil som trots sin lågmälda och återhållsamma framtoning likförbannat ligger i 120 på motorvägen. Mot slutet piskar Pontus på sina trummor som aldrig förr medan lugna stämmor och melodier behåller sin harmoniskt lunkande ljudfasad. Lite som ett ansikte som döljer kaoset inombords. Vansinnigt suggestiv upplevelse.

Trots att jag håller bandets debut högt känns det som att Odyssey är bandets verkliga genombrott på alla plan. Där man tidigare kunnat leva på att man skriver väldigt bra musik och är fantastiska live visar bandet nu att man kan vara fantastiska även i studion. Jag hyllade Time Warriors och dess hårda inriktning när den kom, när nu Odyssey dök upp så blåser den bandets två tidigare album av mattan. Det är inte många låtar från Second Assault Eller Time Warriors som hade platsat på Odyssey, vilket säger mer om det enorma vertikala kliv de tagit rent kvalitetsmässigt sedan senaste alstret. Kreativiteten och bredden är styrkan, talangen och svänget har de i ryggmärgen.
Detta är det bästa Horisont har släppt, det är absolut högsta världsklass inom denna typ av rock som så många inspireras av men som de inte kan skapa själva. Horisont är en tidsbubbla som rör sig fritt genom tid och rum utan hänsyn för några som helst gränser.
En sak som är säker är att bandet alltid höjer sig live, det ska bli ruskigt spännande att se dem på denna turnén. Många gånger har man stått efter deras gig med vidöppen mun och konstaterat att det knappast kan bli bättre, med detta materialet får vi se ifall de kan nå sin peak eller ifall de ska fortsätta överträffa sig själva.

Bäst: Titelspåret är helt magiskt, kreativiteten är på topp och omslaget är redan legendariskt.
Sämst: Skivan är väldigt lång. Tio låtar hade kanske räckt?
Betyg: 9/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas