Release: 11/11 – 2016
Bolag: Nuclear Blast
Ni som fortfarande griper efter halmstrån och hoppas på att In Flames ska ha åtminstone lite gammal hederlig Göteborgsdöds kvar i sig; sluta med det. Battles är det slutgiltiga beviset från ett band som gått från ett extremmetall-band till ett renodlat arenaband.
Under åtminstone de två senaste släppen har bandet letat efter en ny kostym att klä sig i. Nu tycks man ha funnit en. Nej, det är inte Colony eller Clayman. Det är inte heller lika splittrat som Sounds of a Playground Fading eller lika identitetslöst som Siren Charms. Det är lite mer polerat och amerikaniserat (åtminstone produktionen), men melodierna och uttrycken har hittat tillbaka, dock inte i samma (dödsmetall)form.
Hur mycket vi ska klandra producenten Howard Benson (känd för sina arbeten med till exempel P.O.D., Kelly Clarkson och Papa Roach) för den mer än tidigare radiovänliga ljudbilden ska vi låta vara osagt. Bandet har som sagt dragits åt detta håll tidigare. På Battles lyckas man för första gången förena denna ljudbild med sina typiska uttryck. Det blir aldrig lika bra som i fornstora dagar, men det blir bättre än vad det har varit.
The End har en smittsam refräng och barnkörerna i The Truth är hypnotiserande (på gränsen till irritation). Titelspåret hade med enkelhet kunnat passa in på valfritt album av gruppen från början av detta millennium, om produktionen varit råare. Like Sand visar upp Anders Fridén från sin bittraste sida och Wallflower är en utdragen historia som överträffar det mesta bandet har gjort sedan man övergav dödsmetallen helt.
Trots ovannämnda positiva höjdpunkter så känns det ändå som om något saknas. Vart är tyngden? Vart är ilskan? Vart är energin? Att man fortsätter stöpa låtar ur samma formar visar att man har problem med inspirationen sen Jesper Strömblads avhopp och även om bandet återigen hittat en identitet så är frågan om den ska kallas In Flames.
Betyg: 5 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby