ironmaidentheookofsoulscd

 

Release: 4/9 – 2015
Bolag: Parlophone

Fem år har gått sedan de brittiska metal-giganterna släppte The Final Frontier. Att därför påstå att gruppens sextonde album, The Book of Souls, är ett av årets mest efterlängtade album är ingen överdrift. Efter fem år kan elva nya låtar tyckas vara snålt, men då ska man veta att skivan klockar in på 92 minuter och tre av dessa spår passerar 10-minutersstrecket. En är dessutom närmre 20 minuter.

Inledande If eternity Should Fail börjar med ett intro som påminner en del om Pink Floyd, innan låten blomstrar ut till en typisk Iron Maiden-dänga med en mäktig refräng och en giftig tempoändring. Känslan är att denna låt skulle ha passat på en soloskiva av sångaren Bruce Dickinson. Att densamme även står som ensam låtskrivare stärker mina misstankar om att den var planerad att användas på just en sådan. Singelsläppet Speed of Light låter som en typisk Iron Maiden-singellåt. Som singel är den urstark, men är skivans svagaste spår och inte särskilt representativ för hur albumet låter. Bruce står dock för en av sina bästa sånginsatser på länge under detta spår.

Som om det vore en medveten motreaktion mot dagens radioanpassade musikklimat så är det just skivans tre längst låtar som får mig att hoppa jämfota av glädje. The Red and the Black, som klockar in på 13 minuter, kan mycket väl vara den bästa låten som gruppen har gjort sedan titelspåret till 1988-års Seventh Son of a Seventh Son. Med mängder av riff och slingor så framstår den som en typisk Steve Harris-komposition i snyggare kostym. Att låten innehåller ett sex minuters långt instrumentalt parti där gitarrduellerna avlöser varandra är väl en tanke som får vilket Iron Maiden-fan som helst att gråta av lycka? En låt som definitivt blir en livefavorit framöver. Skivans titelspår börjar i ett lugnare tempo, men bygger på ett av de hårdaste riffen i gruppens historia och en otroligt smittsam refräng. När den patenterade tempoväxlingen kommer mot slutet så är det omöjligt att motstå låtens charm och storhet.

Det avslutande 18-minuterseposet Empire of the Clouds visar en ny sida av gruppen. Sångaren sitter här vid pianot och leder resten av gruppen genom detta monster till låt. Frågan är om Bruce någonsin har låtit såhär känslosam när han sjungit tidigare? Att göra en låt som är såhär lång kräver sin man, men denna grupp gör det som om det vore det naturligaste i världen.

Resten av materialet imponerar också det, men det är dessa tre låtar som fäster sig snabbast. The Book of Souls kräver ett antal genomlyssningar innan den sätter sig. Första gången framstår den inte som mer än okej, men redan vid andra och tredje gången så växer den. Efter ett gäng gånger så upptäcker jag fortfarande nya favoritpartier och detaljer jag inte tänkt på förra gången.

På många sätt, av förklarliga skäl, känns det som om detta är Bruce Dickinsons skiva. Sångaren imponerar och gör ett redan starkt material ännu starkare. Det spekuleras redan i om detta är gruppens sista album. Om så är fallet är det inget album som gruppen behöver skämmas för. Den innehåller idel guldkorn och saknar någon form av utfyllnad. Det är gruppens bästa album sedan 1988 och en skiva som kommer att bli en klassiker när vi ska sammanfatta gruppens karriär. Bandet har dessutom ett enormt lyxproblem när man ska välja vilka av skivans låtar som ska framföras på nästa års turné.

Betyg: 10 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas