jay2

Release: 11/12 – 2013
Bolag: Gain / Sony Music

Media skriker ut att Jay Smith är tillbaka – den försvunne Idolvinnaren anno 2010. Egentligen har han väl varit allt annat än frånvarande när han turnerat land och rike runt och spelat in ett andra album med sitt band Von Benzo. Tillbaka är han dock i den bemärkelsen att han går solo, med ett nytt band i ryggen och en ny musikalisk inriktning – hårdrocken har officiellt lagts på hyllan och Jay har hittat sin egna fristad i blues och country.

Tempot är lågt, keyboarden får mycket utrymme och gitarren är bluesig och sparsmakad – ändå känns det som att albumet inledningsvis inte landar så fruktansvärt långt från Von Benzo-trädet. När Jay tar i ordentligt med sin utomordentligt raspiga röst är det svårt att inte tänka på hans tidigare insatser, även om det den här gången är avsevärt mer avskalat. Plattans andra låt Women är en solid bluesrocklåt med stadigt beat och träffsäkra gitarrslingor, där jag till och med accepterar en brygga med enbart stråkar när jag matas med en grym refräng direkt efter. Dessvärre ger skivan i stort ett markant splittrat intryck, och jag lyckas aldrig få ett ordentligt grepp om vart man egentligen vill komma med soundet.

Keeps Me Alive – som var på vippen att hamna i melodifestivalen – har potential i sin uppbyggnad, men tappar tyvärr mycket av den energin i refrängen trots stora körinsatser. Låten känns både avhuggen och utdragen på ett sätt som bara gör mig förvirrad. Likaså titelspåret King Of Man ger en hopklistrad känsla och blir väldigt seg trots sin annorlunda karnevalaktiga framtoning. Att denna följs upp av en cover på Panteras Cowboys From Hell kan kanske verka märkligt för en artist som tagit avstånd från hårdrocken, men jag är glad att den bryter upp albumet här. Den långsamt, nästan släpigt arrangerade versionen passar utan tvekan in på en soloplatta signerad Jay Smith oavsett vilken genre han väljer att uttrycka sig i. Att låten klockar in på dryga 7 minuter och därmed tar mest plats av alla spår på albumet gör mig heller ingenting.

Keep Your Troubles At Bay och Ode To Death (Little Sister) drar åt swinghållet med blåsinstrument och snygg walking-bas. Mitt största problem med dessa är inte själva soundet, utan krocken mellan texternas dystra tematik och musiken. Det känns glättigt och låtarna får inte alls det djup de skulle kunna åstadkomma. I Tramp Of Love och Sanctuary Revisited (snarare än albumets första version av denna låt) tycker jag att man lyckas få fram melankoli och desperation på ett sätt som känns mer äkta. Evil I Might Be är en intressant, smått udda avstickare som dock känns ganska fragmentarisk. Den hade – liksom mycket på skivan i min mening – tjänat på lite dist och smuts. Mot slutet av skivan vill man i ytterligare en, groovigare, riktning, dessutom kryddad med körer som för mina tankar till musikal.

Det är en skiva som drar åt många olika håll, men som trots mångfalden verkar sakna något. Jays karaktäristiska röst låter gåshudsframkallande bra, men jag saknar en tyngd och en svärta i musiken för att befästa rösten och texterna. I det stora hela blir det slätstruket trots att man försöker dra i flera trådar samtidigt. Albumet är dock troligtvis ett steg mot ett mer kommersiellt gångbart uttryck än tidigare aspirationer, och eventuellt målgruppsöverskridande i större utsträckning än förut. För mig är King Of Man dock ingen hit, och trots mindre ljusglimtar blir jag varken imponerad eller hänförd.

Betyg: 4/10

Låtlista:
1. The Blues 
2. Women
3. Keeps Me Alive
4. King Of Man
5. Cowboys Of Hell
6. Sanctuary
7. Keep Your Troubles At Bay
8. Ode To Death (Little Sister)
9. Tramp Of Love
10. Evil I Might Be
11. Worries Won’t Bring It Back
12. Sanctuary Revisited

 

Skribent: Emma ”Sajko” Persson

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas