Jenny S

Bolag: Rambo Music

Jenny Stoned från Göteborg har kört sin grej sedan 2007, med sin musik som de beskriver som en blandning mellan rock, punk och metal.
År 2013 är det äntligen dags för debut-fullängdaren The Waster att  släppas via Rambo Music.

I första låten Big Mean sätter de en aggressiv ton, samtidigt som man kan höra en sleazig ådra med en ungdomlig desperation i soundet. Ibland skriker Niclas även på gränslandet till där Kurt Cobain vill omnämnas som förebild.
Gin´n´Toxic är en mer rockig historia, med en väldigt melodiös refräng. Jag har bara lite svårt att greppa ljudet och förstå vad de är ute efter. Stundtals lämnas en ensam, ganska tam gitarr, att kompa i partier där det hade krävts bra mycket mer kött.
I White Trash Messiah är trycket ett helt annat, jag hör lite hintar från Norges stora action rock-band från 90-talet (Gluecifer, Turbonegro) och öset är ett faktum. Alla sångeffekterna som kommer in och ut ur låtarna gör att man tappar tråden en aning men överlag är det bra drag. Hade låtmaterialet varit en nivå vassare hade jag definitivt kunnat göra en koppling till Automatic Thrill-plattan (2004) med Gluecifer.

Everything I’m Not är den hittills jämnaste låten på plattan, gitarristerna leker runt och det låter som att de har kul.
Detta är fram tills Their Law drar igång. Johan (trummor) och Christian (bas) visar verkligen framfötterna rytmiskt och man tänker att ”nu börjar de komma igång”, kompositionsmässigt faller det dock lite platt då låten inte riktigt leder någonvart i ett studiosammanhang. Live lär det funka hur bra som helst, men det är ingen komposition jag skulle lyssna på i hörlurar mer än för rytmsektionens ös.
Collision har ett skönt mittparti, men i övrigt börjar jag känna att skivan hamnar i ett visst vattentrampande. Vill man spela denna typen av musik (som dessvärre inte har varit inne på 5-10 år) så gäller det inte bara att föra soundet vidare, utan om att ligga i framkant och ha ruggiga hooks.
Skrik och svordomar måste backas upp med minnesvärda låtar, en bredd låtskrivarmässigt och en produktion med trycket som Backyard Babies hade på Making Enemies Is Good-plattan (2001). Annars lyfter det inte, man hade kunnat få ut mer ur låtarna.

Sista låten Skin n’ Bones / Remain Insane drar igång på ett grymt övertygande sätt, tills sången kommer igång med våldsamt missanpassade effekter på. Det är dessvärre så här det går när man inte låter någon annan lyssna och komma med ärliga åsikter.
När man lyssnar på äldre material så hör man att sången var något mer anpassad efter soundet och bandets image, den tjänade musiken snarare än det egna egot. I början av skivan lyssnar man med ett öppet sinne, mot slutet känner man sig nästan provocerad av monotonin.
Precis som i övriga låtar finns det vissa fina partier, men de är dessvärre för långt separerade ifrån varandra för att lyckan ska bli varaktig och efter nästan 12 minuter ringer de sista tonerna till sista låten ut.
Dessvärre tycker jag att samtliga låtar på EPn från 2011 är betydligt bättre än samtliga spår på The Waster var för sig.
Det finns potential inom bandet, de måste bara hitta rätt i studion. Tills dess får de leva på sina live-konserter, scenen känns som deras naturliga och verkligt representativa arena.

Bäst: Vissa partier är onekligen vassa.
Sämst: Utvecklingen av sången är oroväckande om man vill bli större. Underskatta aldrig huvudsångens betydelse för folk som inte kan musik ingående, många lägger ifrån sig skivor direkt om den låter konstigt.
Betyg: 4/10

Skribent: Viktor Skatt