Release: 9/3 – 2018
Bolag: Sony
“With weapons drawn we claim the future” fräser metalguden Rob Halford som programförklaring för Firepower i den inledande titellåten, dessförinnan har han hunnit bränna av ett av sina patenterade flyglarmssiren-skrik. Här skulle man säkert kunna lägga in tusen olika tolkningar i Halfords ord efter den senaste månadens sjukdomsbesked för gitarristen Glenn Tipton, med olyckskorpar som kraxat om att detta blir bandets svanesång etc. Men vet ni, jag tycker vi skiter i det och går all in på musiken istället! Jag hörde plattan för första gången för snart två månader sedan via en stressframkallande stream med tillgång i fjuttiga 48 timmar. Mitt intryck då var att jag i ärlighetens namn inte var översvallande imponerad. Bra, men inte mer var ungefär min tanke. De där stressiga dygnen där jag lyssnade när tillfälle gavs hade väl inte givit någon direkt mersmak. Trodde jag. Sedan började jag mer och mer komma på mig själv med att gå runt och nynna/sjunga refrängerna på låtar som Evil Never Dies, Never The Heroes och Necromancer. No Surrender kunde jag dessutom ”spela upp” mer eller mindre komplett i huvudet. Det var här någonstans det gick upp för mig att Judas Priest hade något stort på gång. Sedan jag fick tillgång till plattan på allvar i början på denna vecka så har den snurrat i det närmaste non stop.
Jag gillar föregångaren Redeemer Of Souls (2014), men Firepower är på en helt annan nivå. Det här är ett mästerverk. Ja, jag räds inte för att säga det. Det är bara att konstatera att bandet inte har låtit så här bra sedan 1990. På rak arm kan jag faktiskt bara peka ut sju album ur Birminghamveteranernas katalog som är bättre än Firepower. Richie Faulkner har verkligen varit som en adrenalininjektion rakt i Priesthjärtat, Rob Halford som lät pensionsfärdig redan på Nostradamus-turnén sjunger förbluffande bra igen. Det är ren njutning att höra hur giftigt ondskefull han låter i låtar som Evil Never Dies och Necromancer. Jag vet att jag lovade att jag inte skulle älta Glenn Tiptons sjukdom, men det är svårt att inte se framför sig hur han har kämpat för att färdigställa moderna klassiker som den Saxon-anstrukna Never The Heroes och kioskvältaren No Surrender som skulle platsa på vilken som helst av Judas Priests 80-talssläpp. Jag har dock fortfarande svårt att förlika mig med tanken på att det är Richie Faulkner och Andy Sneap som kommer att stå där och höftgunga i takt i sommar istället för Tipton och Faulkner. Eller Tipton och Downing, men det finns ju tyvärr liksom inte ens på kartan. Inget ont om Andy Sneap, men han är inte Glenn Tipton.
Rising From Ruins var den låt som tog längst att sätta sig för mig, men parad med det instrumentala introt Guardians blir det dock helt briljant. Sällan har två spår känts så självklara tillsammans sedan The Hellion och Electric eye. Den enda låt som faller ur ramen är Children Of The Sun som bara står och trampar vatten utan att komma någon vart. Kanske hade den lyft med Bruce Dickinson som gäst, vilket det ryktades om ett tag. No Surrender är årets låt, det kan vi klubba här och nu med en gång. I Lone Wolf Låter Judas Priest väldigt mycket Black Sabbath och det vattnas i munnen när man tänker på hur ett samarbete mellan Rob Halford och Tony Iommi skulle kunna låta. Avslutande Sea Of Red är en Beyond The Realms Of Death för 2010-talet där Rob Halford sjunger med en inlevelse och känsla som får nackhåren att resa sig.
Fans av klassiska band önskar ofta att deras åldrade hjältar ska uppfinna hjulet på nytt och göra moderna versioner av de låtar som gjorde dem stora en gång i tiden. Det händer så gott som aldrig, men Judas Priest har fanimej lyckats! Frälsningen är nära, om detta blir prästens sista predikan så gör de en ytterst minnesvärd sorti.
Betyg: 9 av 10 bredbenta luftgitarrsolon.