Bolag: Spinefarm records
Med Seventh Swamphony lyckas finska Kalmah inte bara presentera årets sämsta albumtitel utan också årets fulaste omslag. I mina ögon ser omslaget oprofessionellt ut, men ordspråket säger ju att man inte ska döma boken efter omslaget och som tur är har jag en god relation till bandet sedan tidigare. Annars hade jag definitivt varit olydig och struntat i ordspråket.
Som titeln avslöjar så är detta gruppens sjunde släpp. Hela tre år har hunnit passera sedan föregångaren 12 Gauge. Trots detta tycks tiden stått stilla bland medlemmarna i Kalmah. Musiken låter så som den har gjort ända sedan debuten. Det handlar om melodisk dödsmetall som går i samma fotspår som Kalmah’s landsmän i Children Of Bodom och Norther. Däri ligger också det största problemet med Seventh Swamphony. Det är inget nytt och så gott som alla idéer känns igen, inte bara från gruppens tidigare släpp, utan även från nämnda kollegors album.
De instrumentala passagerna är, i vanlig ordning, oftast briljanta. Antti Kokko visar att låtar kan lyfta rejält med hjälp av ett genomtänkt gitarrspel som inte bara staplar riff på varandra utan där varenda ton, även i gitarrsolona, känns utstuderade. Nya keyboardisten Veli Matti Kananen hittar ofta snygga passager. Deadfall innehåller exempelvis ett av skivans bästa partier. Ett parti där keyboarden tar den största fokus. Dock är Pekka Kokko’s sång lika bedrövlig som vanligt.
På tal om partier så är det just sådana man får leta efter under skivan. De instrumentala partierna känns alltid spännande, likaså flera av refrängerna- Framförallt refrängen till Pikemaster sätter sig direkt och verserna till avslutande The Trapper är snygga, men påminner de inte mycket om Bodombarnens låt Roundtrip To Hell And Back? Inga av låtarna är direkt dåliga, men det gnistrar heller aldrig riktigt till. Ibland känns det lite hetare, som i redan nämnda Pikemaster eller som i Windlake Tale. Däremot känns det svalare under Hollo, som skulle ha blivit skivans episka punkt men istället blev en 7-minuters låt med ett par förvirrade stunder.
Bäst: Pikemaster och Windlake Tale.
Sämst: Att det, trots flera snygga partier, aldrig tänder till på allvar.
Betyg: 6 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby