Datum för release: 2/4-2012
Spinefarm Records
Producent: Killing Joke

Postpunkarna i Killing Joke har egentligen sedan debuten år 1980 hållit sig på sin valda linje, bortsett från några mindre lyckade utflyktsförsök i slutet av 1980-talet. Sedan millennieskiftet har bandet ångat på i samma anda som man gjorde under sina ungdomsår, och har faktiskt lyckats låta argare och seriösare än någonsin förr. Särskilt förra albumet Absolute Dissent andades eld och bensin.

MMXII försöker ta vid där föregående album slutade, och inledande Pole Shift låter så mycket Killing Joke som Killing Joke kan göra. Även låtar som Glitch och Primobile lär få fans av bandets senare släpp att hoppa jämfota av glädje. Men dessa är också skivans enda egentliga höjdpunkter.

Jaz Coleman sjunger med inlevelse om världens orättvisor och menar att världen är på väg att gå åt pipan. Det något ironiska i detta är att musiken inte alls alla gånger är lika intensiv och inlevelsefull. In Cythera låter som mörkare radiovänlig pop och känns skriven för att fylla funktionen som albumets singelsläpp. Vilket låten också är. Likadant känns avslutade On All Hallow’s Eve bara halvfärdig och halvhjärtad.

Men trots dessa brister så är MMXII ännu ett album av Killing Joke som håller klass över standard, och som tåls att lyssna på flera gånger. Trots att det inte når upp till föregående släpp Absolute Dissent eller innehåller några framtida klassiker så är detta fortfarande många gånger bättre än andra moderna album i samma genre. För att vara ett Kiling Joke-album är det dock bara medelbra. MMXII är ett ojämnt album där vissa spår har potential medan vissa skulle stannat i replokalen.

Bäst: Primobile
Sämst: Att skivan är så ojämn.
Betyg: 6 / 10

Jimmy Rimsby

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas