KillingJokePylon

Release: 23/10
Bolag: Spinefarm Records

Enda sedan bandet återuppstod och hittade tillbaka till rötterna med 2003-års självbetitlade album (gruppens andra sådana), så har britterna imponerat stort och visat att de borde vara ett mycket större namn än vad de faktiskt är. För trots att debuten kom 1980 så har inte gruppen fått något större genombrott. Med Pylon visar man, återigen, att man förtjänar ett sådant.

Ni som har hört gruppens senaste album vet vad ni har att vänta er. Låtarna kretsar kring ett kraftfullt riff och pågår i ett nästan malande tempo från start till mål. Ni som letar efter bländande virtuositet får leta någon annanstans. Här handlar det egentligen om punkriff som framförs med metal-genrens ilska. För visst låter det lite hårdare än tidigare? Samtidigt som produktionen är mer sammanhållen än tidigare.

Kronan på verkat är Jaz Colemans stämma, där han ligger i något gränsland mellan att sjunga och läsa sin kryptiska lyrik. Värdet och budskapet i texterna väger mer än att hitta avancerade melodier till musiken. Ofta fungerar han mer som en profet som orerar för sina åhörare. De kraftiga melodierna får resten av orkestern sköta.

I vanlig ordning har gruppen valt att inte göra det onödigt komplicerat. Man har hittat ett gitarriff och byggt låten kring det. Bara refrängen bryter av och därför har man lagt stor vikt vid dessa. Just refrängerna gör att låtar som Dawn of the Hive och Euphoria blir skivans mest minnesvärda, medan tyngden i låtar som Big Buzz och I Am The Virus gör att de står ut från resten av materialet.

Med det sagt så finns det inte några egentligen svaga låtar på albumet, däremot kommer man aldrig upp i samma klass som makalösa Absolute Dissent från 2010.

Betyg: 8 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby