Datum: 5/10 – 2012
Bolag: Universal

Ett av de mest ikoniska banden genom alla tider är tillbaka med ny platta: The hottest band in the world, KISS!
2009 års Sonic Boom var uppenbarligen en nytändning för bandet, i och med detta släpp cementerade dem uppställning med Tommy Thayer (gitarr) och Eric Singer (trummor) som varit permanent sedan 2004.
2012 släpptes äntligen den efterlängtade skivan Monster, som på sedvanligt vis höjdes till skyarna av bandets grundpelare Gene Simmons och Paul Stanley.

När singeln Hell Or Hallelujah släpptes i början av juli så var jag en av många som totalt ramlade av stolen. Jämfört med den smått tradiga singeln Modern Day Delilah från Sonic Boom så var detta en sällan skådad käftsmäll, som andades 80-talsenergi och hade ett riff som var totalt kompromisslöst.
Paul Stanleys röst är inte längre vad den varit, efter stämbandsoperationen så märkte man tyvärr ingen förbättring. Produktionen gör sitt för att försöka dölja det mesta och han sjunger absolut på toppen av vad som är hans förmåga idag.

I Wall Of Sound gör Gene debut på leadsång, från och med nu kan man på plattan se stora likheter med Sonic Boom.
Det är mycket groove, ”back to the roots” och ett tungt 70-talsdriv som präglar en stor del av bandets sound idag. Jag gillar det, låtens olika delar bryter av varandra på ett skönt sätt och jag tycker mig höra att Tommys spel är mer ”eget” än på föregångaren där det är lite väl mycket Ace Frehley över det.
Freak är en låt som känns lite textmässigt daterad, är det verkligen någon som blir chockad eller provocerad av KISS längre?
Bra refräng dock, men jag kan inte sluta undra över om låttiteln och albumtiteln är någon slags flört med Lady Gaga, som ju är ett stort fan av bandet.

Back To The Stone Age är en låt där Eric får spänna musklerna och kötta på bakom trummorna, låten är dessvärre inte särskilt minnesvärd. Det är kompetent och visar på en hög lägstanivå men jag kan inte se mig själv veva denna på förfester om tio år direkt.
Gene Simmons mullrande bas är riktigt bra men kan bli lite tröttsam i längden när han lägger sina älskade räkor på ett snarligt sätt varje gång.
Samma gäller med Shout Mercy, det är ett bra tugg i verserna och Pauls sånginsats i bryggorna är fin, den är ett bra exempel på en låt som har alla de rätta elementen förutom att den saknar en tillräckligt stark grund att stå på.
En typisk låt som lär vara grymt rolig att lira, men inte lika kul att lyssna på.
Att Paul lyckas lägga en relativt ren falsett i slutet är ovanligt och kul att höra!

Tillbaks till 70-talet, Led Zeppelin och det stora rocksvänget beger vi oss i Long Way Down. Verserna flyter fram snyggt och i refrängen drar Eric fram koklockan, coolt!
Eat Your Heart Out börjar med charmig a cappella-sång och sedan ett riff med ett ovanligt självsäkert häng. Bakgrundssången i verserna lyfter låten och refrängen är en riktig ”Keep It Simple Stupid”-refräng. Lättsam men effektiv.
Gene fortsätter bakom micken, det är dags för skivans ”jag är den allsmäktiga demonen”-låt, The Devil Is Me. Förutom den hårda basen är det inte så War Machine-tungt som man hade kunnat tänka sig med tanke på titeln, utan det fortsätter på samma grooviga spår. Tommys gitarrbreaks är riktigt snygga.

På tal om Tommy Thayer så är det hans låt som följer, Outta This World.
När han äntligen har frigjort sig från Ace Frehleys skugga spelmässigt (visst, han är ju ändå en Rock N Roll-gitarrist med båda fötterna i 70-talet så det blir ju inte totalt annorlunda för det otränade örat) så känns det lite tråkigt att han ska behöva skriva  en låt där han sjunger om Ace-teman som dessutom låter som en Ace-låt. Visst kan de hävda att det ska passa hans karaktär som The Spaceman men de förstår nog själva att fansen inte köper det. Samma gäller för Eric Singers låt, All For The Love Of Rock & Roll. Det känns inte riktigt trovärdigt även om låten i sig är svängig och trallvänlig.
Både Eric och Tommys låtar från Sonic Boom var bra mycket bättre.

Den stampande Take Me Down Below faller mig i smaken väl, jag är väldigt svag för när Gene och Paul tar varsin vers och kör tillsammans i refrängen.
Riffen är feta och partiet innan solot är helt grymt.
Avslutande Last Chance bjuder på vasst riffande, även om låten i sig inte är värst minnesvärd. Kanske Pauls mest slitna sånginsats på skivan.
Som vanligt bra framförande och en bra låt, men man vill att ens absoluta favoritband ska ta tag i en på ett helt annat sätt!

12 låtar senare kan man bara konstatera att KISS gör det bra som alltid men jag känner att idéerna inte är lika vassa som på Sonic Boom alltid. Den var lite mer nyanserad, på Monster känns det mer som att man kör ett liknande stuk över större delen av skivan. Endast Hell Or Hallelujah skiljer sig märkbart från de andra.
De stoltserar med att det bara är rock rätt igenom och att de skippat balladerna, men jag hade gärna velat ha mer variation. Se på till exempel Psycho Circus, inte en av de bästa skivorna men den har en härlig variation.
Förmodligen är det väl som så att Paul Stanley helt enkelt inte klarar av att sjunga ballader längre, det hade inte låtit bra.
Men vem är jag att sura över en platta som hyllar livets goda och som trots allt rockar röven av det mesta som släpps idag? Heja KISS!

Betyg: 7/10
Bäst: Hell Or Hallelujah
Sämst: Skivan saknar variation. Vi snackar KISS här, inte Motörhead. Bredare platta nästa gång, tack!

Låtlista:
1. Hell Or Hallelujah
2. Wall Of Sound
3. Freak
4. Back To The Stone Age
5. Shout Mercy
6. Long Way Down
7. Eat Your Heart Out
8. The Devil Is Me
9. Outta This World
10. All For The Love Of Rock & Roll
11. Take Me Down Below
12. Last Chance 

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas