Release: 2/10 – 2015
Bolag: Season of Mist
Ni har väl också försökt att genreplacera detta amerikanska band? Ni har väl inte heller lyckats? Nej, det är inte lätt att sätta en etikett på gruppens breda sound. Här lyckas man bära upp rejält tunga partier, blanda dessa med traditionellt heavy metal-riffande och samtidigt få in ordentliga proggpartier i sina låtar. Dessutom kryddas det hela av en rejäl sludge-känsla. Ett 1970-talsband som var före sin tid är en inte helt orättvis beskrivning. Eller ett modernt postmetal-band som blickar tillbaka en hel del.
Exhausting Fire är hur som helst en fullständigt logisk uppföljare till Ultraviolet. Bandet hittar sitt sound mer och mer för varje album. Denna gång är det lite mörkare och aningen deppigare än under föregångaren. Trots detta låter bandet sig likt. I vanlig ordning utmanar man lyssnaren genom de tvära kasten i musiken. Redan i inledande Crusher får vi ett bevis på detta. Låten startar stenhårt för att sedan gå över till ett mer drömlikt tillstånd.
På Exhausting Fire visar bandet upp framförallt två styrkor. Den första är sångfördelningen mellan Phillip Cope och Laura Pleasants. Den känns mer genomtänkt än någonsin och båda rösterna visar verkligen sin egen sida av den något schizofrena musiken. Den andra styrkan är riffen i låtarna och då framförallt de instrumentala partierna.
För den som inte får en känsla av att du har ätit magiska svampar till det briljanta slutet i Shaping the Southern Sky borde uppsöka en huvudläkare. Och den som inte vill headbanga sig till en ordentlig nackspärr under Out of Control borde gå över till dansband. Låtens refräng kan dessutom vara skivans allra starkaste stund.
Exhausting Fire är ett bevis på att man inte behöver bestämma sig för att spela en enda form av musik. Det går givetvis utmärkt att spela flera olika. Gärna under samma låt.
Betyg: 7 / 10