MÄBE - Mot Ingenstans Och Överallt - Artwork

Release: 3/10 – 2014
Bolag: Twofaced Productions / Sound Pollution

När jag av en slump snubblade över Mäbes debutalbum …Söker lögner, får sanning till svar år 2010 blev jag helt mållös. Det var inte bara ett av de starkaste debutalbumen jag har hört. Det var också en känslomässig resa mellan förtvivlan, hopp, hopplöshet och nostalgi. En given tiopoängare, som kanske inte var så nytänkande i sitt os av Thåström.

Nu har Mäbes tredje fullängdare landat i skivhyllorna. Bakom namnet gömmer sig Mattias ”Mäbe” Johansson, som ofta räknas som en av Dissections första medlemmar. Detta handlar dock om en helt annan form av musik, lika okomplicerad som albumets skivomslag. Att Thåström fortfarande är den största inspirationskällan råder det inga tvivel om, men denna gång verkar fokus ha förflyttats till Imperiets två sista skivor. Stundtals hörs även små stänk av exempelvis Lars Winnerbäck. Även denna gång erbjuds vi en resa mellan mörker, glädje, ilska och framförallt självupplevda berättelser. Tillsammans skapar alla dessa ingredienser ett album som är starkt. Ett album där musiken kan tala för sig själv. Men också ett album där texterna skulle kunna stå på egna fötter.

Redan i inledande Norrskensskimmer och solnedgång sammanfattas skivan egentligen i sin helhet. Det börjar mörkt och dystert och låten växer till en känsla av hoppfullhet. En låt klädd med vackra melodier och minnesvärd refräng. I Gubben i månen blir det mörkare utan att tumma på kvalitén. Inget har låtit så mycket Imperiet som de två efterföljande spåren Maskerad och För Dom Som Blöder sedan nämnda band själv lade ner verksamheten. Därför är också dessa låtar skivans absoluta höjdpunkter.

Men topparna är många på skivan. Alla låtar förtjänar egentligen ett eget omnämnande och att därför plocka ut några av höjdpunkterna känns orättvist. Men jag bör ändå nämna den ärliga bitterheten i det mörka titelspåret. Jag bör också nämna den kärleksfulla personskildringen i Pannkakskungen. Och den medryckande refrängen till Hammarslag. Det enda som hindrar skivan från att nå högsta betyg är den skrikiga Electric City Blues. I övrigt är varenda låt minnesvärd.

Mot ingenstans och överallt är lika delar livsångest, överbliven tonårsilska, glädje över livet och hopp om ett ljus i tunnelns slut. När allt detta blandas tillsammans på duken blir det ett lågmält, välproducerat mästerverk som sticker ut i dagens musikvärld.

Bäst: Maskerad och För Dom Som Blöder.
Sämst: Refrängen till Electric City Blues är väldigt påfrestande.
Betyg: 9 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas