machineheadbloodstonecd

Release: 5/11 – 2014
Bolag: Nuclear Blast

The Blackening, det album som Machine Head släppte år 2007, är i mitt tycke det mest fulländade metal-album som någonsin har spelats in. Perfektion, om man så vill. Bandets nästa Unto The Lucost var en (mer än) fullgod uppföljare. Båda dessa album spelas på regelbunden basis i detta hem. Därför var mina förväntningar inför Bloodstone & Diamonds skyhöga. Olidlig förväntan blandades med enorma mängder rädsla för att bli besviken.

Så dyker skivan då slutligen upp. Det börjar fullkomligt lysande med den stråkbeklädda Now We Die, som förutom att visa upp en nya sida av detta band (nämnda stråkar) dessutom innehåller alla de element som jag älskar med detta band: melodiska riff, en minnesvärd refräng och en magnifik uppbyggnad. Att det dessutom låter svintungt gör ju inte saken sämre. Killers & Kings tar vid där öppningsspåret slutar och ökar dessutom tempot avsevärt. Bandet dumpar stråkarna och hittar sin ilska. Även detta spår känns oemotståndligt. På detta sätt fortsätter det sedan över Ghosts Will Haunt My Bones och riff-maratonet Night Of The Long Knives.

Sail Into the Night visar upp en ny, avskalad och välkommen sida av Machine Head. Sångaren Robb Flynn står här för en suverän insats, då han lägger ner hela sin själ i att få fram orden. Det märks att bandet har lagt ner extra mycket fokus på detta nummer. Hans röst är för övrigt bättre än någonsin, vilket han visar i spår som redan nämnda Night Of The Long Knives, men också i Game Over, vars refräng är läskigt bra, och Take Me Through The Fire. Skivans höjdpunkt, enligt mig, är den fantastiska In Comes the Flood i vilken gruppens alla bästa sidor visas upp och skapar en unik låt.

För det är just låtarna som ligger i fokus här, snarare än att skapa en helhet. Det gör tyvärr att en del dåliga grejer har fått slinka igenom. Eyes of the Dead kan sättas inom parentes, dessutom är syftena för Damage Inside och Imaginal Cells mycket oklara. Jag måste även racka ner på texterna till detta album, som inte alls känns lika genomtänkta som tidigare. Ett par av texterna känns dessutom rentav löjliga och väl hormonstinna.

Trots den perfekta produktionen, ljudbilden är verkligen glasklar och ordentligt genomtänkt, så lyckas inte bandet med det omöjliga hattricket; att göra tre perfekta skivor efter varandra. Men trots detta så är Bloodstone & Diamonds mycket bättre än mycket annat som släpps denna vinter. Det är fortfarande ett album för den som vill ha snygga melodier, snabba riff, utan att tyngden blir lidande.

Bäst: In Comes the Flood.
Sämst: Damage Inside.
Betyg: 8 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas