Release: 26/1 – 2018
Bolag: Nuclear Blast
Vi börjar från början. Jag gillar gruppens debutalbum Burn My Eyes, som liksom ryker av ungdomlig vånda och energi. Efterföljande skivor har jag inte mycket till övers för och inte förrän Through the Ashes of the Empire släpptes 2003 så började gruppen äntligen hitta sin själ. Efterföljande The Blackening räknar jag som ett av världens bästa album och även de skivor som kom efter denna har jag gillat mycket.
Inför Catharsis får vi dock glömma dessa fem album. Nu tycks gruppen ha tittat tillbaka på den nu metal man presenterade under 90-talet och tycks ha drömt sig tillbaka till denna period. Vi som vill att Machine Head ska låta som under The Blackening blir besvikna. Låt inte tyngden och farten i inledande Volatile lura er. Spåret är inte på något sätt representativt för skivan.
Här hittar vi istället oinspirerad nu metal, med en Robb Flynn som hittat tillbaka till sin kärlek för rapsång, i form av trista spår som Triple Beam, California Bleeding och Grind You Down. I en låt som Bastards försöker man göra en kommersiell kampsång, men det blir ett praktfiasko istället. Överlag bär skivan ett mer kommersiellt sound, något som jag inte har saknat sedan gruppen övergav det efter Supercharger. Och då har jag ännu inte nämnt Strapping Young Lad-stölden Beyond the Pale.
De enda spår som egentligen vittnar om att det är det här bandet som gjort ovannämnda fantastiska skivor är Kaleidoscope, som med sina ilska och frenesi bjuder på Machine Head vi har lärt känna, samt Heavy Lies the Crown, ett epos som visar att hoppet för gruppen trots allt kanske inte är helt borta. Mer av de sistnämnda varorna nästa gång, tack. Rapmetal var inte ens coolt när Anthrax försökte sig på det.
Betyg: 4 av 10 bakvända kepsar.
KOMMANDE SPELNINGAR:
2 maj, Pustervik i Göteborg.