Datum för release: 1/5-2012
Cooking Vinyl (Hell)
Producent: Marilyn Manson, Chris Vrenna

Marilyn Manson är ansvarig för några av mina personliga favoritskivor, som exempelvis Antichrist Superstar, Mechanical Animals och Holy Wood. Dessa album ynglade av sig med odödliga industri-metal klassiker, som exempelvis The Dope Show och The Beautiful People. Det råder alltså ingen tvekan om att Marilyn Manson har påverkat musikvärlden enormt, på mer än ett sätt. Men efter 2003-års The Golden Age of Grotesque så hände något. Karriären började peka spikrakt nedåt, och ikonen började släppa sömnpiller till album.

Chockikonen själv säger att Born Villain ska vara en återgång till de klassiska skivorna i hans karriär, men jag undrar vilka skivor han syftar på. Här finns inte många spår av Antichrist Superstar. Visst märks det mer på detta album än på föregående att Twiggy Ramirez har återvänt till bandet, då det doftar Twiggy om många av riffen. Men överlag så är Born Villain långt ifrån de där skivorna i bandets karriär som satte det på kartan.

Det bör ändå nämnas att Born Villain är klart mer intressant än Eat Me, Drink Me och The High End Of Low tillsammans. På Born Villain finns åtminstone låtar som tåls att lyssna på flera gånger. Slo-Mo-Tion sätter sig redan efter första genomlyssningen, medan det magiska titelspåret och singelsläppet No Reflection behöver några försök innan de sitter. Pistol Whipped, meningslösa The Gardener och urtrista The Flowers of Evil passerar dock lika obemärkt förbi varenda gång. Öppningsspåret Hey, Cruel World… är även det en enorm gäspning. 

Ett överraskande faktum är att Mansons röst låter bättre än på länge, vilket märks framförallt i de lugnare stunderna som Children of Cain och avslutande Breaking the Same Old Ground. Andra spår som sticker ut är Murderers Are Getting Prettier Every Day samt versionen på den gamla Carly Simon-hitten You’re So Vain (som innehåller ett oväntat gästspel av Johnny Depp).

Born Villain är en berg-och-dalbana mellan höga toppar och jättelåga dalar. Hälften av spåren hade världen klarat sig utan, men resten av spåren ska vi vara glada att vi har fått.

Bäst: Titelspåret
Sämst: The Gardener, Pistol Whipped och The Flowers Of Evil
Betyg: 5 / 10

Jimmy Rimsby

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas