marilynmansonthepaleemperorcdbigger

Release: 19/1 – 2015
Bolag: Hell, Etc. / Cooking Vinyl

Vissa artister fortsätter man bara att lyssna på, trots upprepade medelmåttigheter till albuminsatser under flera år. Marilyn Manson är en sådan artist jag helt enkelt inte kan släppa, oavsett hur stora besvikelserna Born Villain, The High End Of Low, och till viss del Eat Me, Drink Me, var. När det nionde albumet i ordningen nu kommit är förväntningarna låga. Kanske är det därför jag kan konstatera att The Pale Emperor ändå höjer sig ett visst steg över tidigare snabbt bortglömda alster.

Avskalat, taktfast groove verkar vara den antikristna superstjärnans nya signum, det är i alla fall det som dominerar skivan från Killing Strangers till sista valsen Odds Of Even. Det inledande spåret bevisar dock omedelbart att lyriken inte står obeväpnad när musiken framstår som något tandlös. Texter, och diverse uttalanden (nu senast om att ha sex med underkläderna på i fall av brand och vem som egentligen hittade på termen ”grunge”), har alltid varit Mansons styrka, liksom den perfekt bristfälliga röst som inte går att missta sig på. Jag kan dock inte låta bli att tycka att den passar allra bäst till låtar vars musikaliska aggressivitet matchar, som i Deep Six. Tyvärr är detta den enda låten på plattan som erbjuder någon egentlig symbios mellan ordentligt distade gitarrer och vrål à la Manson.

The Mephistopheles Of Los Angeles och The Devil Beneath My Feet har sina grymma stunder, men jag skulle vilja dra upp kontrasterna ännu (mycket) mer. Third Day Of A Seven Day Binge och Cupid Carries A Gun har fastna-i-hjärnan-kvaliteter som renligheten till trots inte ska underskattas. Det finns många fina småbitar att ta av, men efter att nyhetens behag avklingat blir de svåra att urskilja över den stora, likriktade helheten. Det låter välproducerat och lite ljummet – inte obehagligt – men slutligen lite otillfredsställande. Det är en nedtonad version av Manson vi återigen serveras, men det är förståeligt att glansdagarnas skarpa svärta är svår att upprätthålla. Trots att The Pale Emperor landar närmare det fenomen man identifierar med artisten, är det tydligt att 90-talets chockfaktor och obscena rockhitflöde sedan länge är ett minne blott. Men jag kommer ändå lyssna mer på plattan framöver. Det är ju Manson.

 

Betyg: 6,5/10

Skribent: Emma ”Sajko” Persson

 

 

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas