Release: 22/1 – 2016
Bolag: Universal Music
Att Megadeth sedan slutet av 90-talet gått från att vara ett av scenens mest intressanta band till att bli en trött parentes lär inte ha gått någon obemärkt förbi. Särskilt skivorna som bandet har släppt det senaste decenniet har varit riktiga sömnpiller och få har väl jublat över dessa släpp. Därför är det glädjande att gruppen nu har valt att rikta fokus mot sin tidiga karriär.
Innan jag går in på några detaljer så ska jag klargöra ett par saker. För det första: ja! Det är Megadeths bästa album på den här sidan av 2000-talet. För det andra: nej! Det är inte i närheten så bra som exempelvis Peace Sells… But Who’s Buying!? Eller Rust In Peace. Men det är ett förbannat gott försök.
Många av de element som jag har tyckt om mest hos Megadeth har hittat tillbaka. De utdragna gitarrduellerna har återigen fått existensberättigande i och med den suveräna Kiko Loureiros inträde i bandet, lyssna bara på slutklämmen i titelspåret. Även de oväntade och extremt snygga tempoändringarna har hittat tillbaka till musiken. Fatal Illusion påminner inte så lite om bandets debutalbum och i Post American World målar Dave Mustaine världen och framtiden kolsvart inte bara med hjälp av ord utan även med den tunga musiken.
I Bullet to the Brain är det lätt att tro att bandet lånat influenser från Lamb of God. En inte helt orimlig tanke, då bandets trummis Chris Adler har lagt trummor på detta album. I instrumentala Conquer or Die behöver bandet inga ord för att måla upp den dystopiska bild som man vill förmedla.
Bandet tycks helt enkelt ha fått en nytändning. Gitarrspelet är det bästa på länge och jag gissar att man har låtit sig influeras av klassisk musik. Dessutom ska bandet ha ett stort plus för att man mixar basen så högt i ljudbilden. Här har många moderna band något att lära sig av. Dystopia är ett stort steg i rätt riktning och en positiv överraskning, sitt negativa budskap till trots.
Betyg: 8 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby