1/11-2011
Roadrunner Records
Producent: Johnny K.

Megadeth betyder väl knappast någon närmare presentation vid det här laget? Detta är bandets trettonde album i ordningen, därav titeln. Bandets två senaste album Endgame och United Abominations har båda varit besvikelser. När bandets obestridda diktator till ledare, Dave Mustaine, nu har slutat sura och tagit tillbaka sin gamla vapendragare, basist och tillika originalmedlem Dave Ellefson så skapas förhoppningar om att bandet ska våga börja riffa i gammal god stil.

Många av låtarna fortsätter i spåren från de föregående skivorna som nämns här ovan. Det snabba tempo som vi förknippar med Megadeth är helt borta större delar av skivan. Istället går merparten av Th1rt3ens låtar i tråkigt midtempo, och flera av låtarna är lite väl snarlika varandra. Exempel på detta är Public Enemy No. 1 och Wrecker som låter nära nog identiska. Även Deadly Nightshade, We The People och Black Swan är låtar som går i ett långsammare tempo.

Just dessa långsammare låtar är även skivans tråkigaste stunder. Men frågan är hur mycket sämre Megadeth kan bli än i tråkiga Millennium Of The Blind. Inledande Sudden Death börjar bra, men tycks aldrig vilja ta slut.

Tacka vet jag Never Dead, Whose Life (Is It Anyways?) och Fast Lane där samtliga lever upp till den sista låtens namn, och som påminner om bandets storhetstid under 1990-talet. New World Order uppges ha legat bortglömd sen Youthanasia-eran, och visar sig vara en av skivans höjdpunker.

Har Dave och hans manskap mer låtar undangömda så uppmanar jag honom att plocka fram dessa, för detta är långt ifrån godkänt.

Bäst: New World Order
Sämst: Att allt går så (med Megadeth-ögon sett) långsamt
Betyg: 4 / 10

Jimmy Rimsby

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas