MimikryTjugo

Release: 25/4 – 2014
Bolag: Krypton / Sound Pollution

Det är svårt att tänka sig att Dalarnas punkstoltheter i Mimikry i år firar tjugo år som band (därav albumtiteln). Förutom att fira detta genom att göra en handfull spelningar i vårt land så har man även valt att släppa detta album. Tjugo är mer än bara ett vanligt best of-album .Förutom flera av bandets kända låtar så innehåller albumet även fyra stycken helt nya låtar och två stycken nyinspelningar av gamla låtar. Det rör sig om nya versioner av En Missanpassad Svensson och Här Är Jag, som i dessa versioner låter mycket bättre än de versioner som återfinns på bandets kasst producerade debut Automatiskt. Detta innebär också att detta är det enda av gruppens album som inte är direkt representerat på Tjugo.

När det gäller de låtar som ska representera skivans best of-sektion så funderar jag lite över hur urvalet har gått till. Är det bandet som har valt ut låtarna? En flicka som är stark finns representerad, likaså Min Sång. Men det saknas en del publikfavoriter, som exempelvis Apornas Planet och Den Sista Resan. Dessutom hade det inte känts helt fel att inkludera tidiga låtar, från innan bandet hade skivkontrakt, som exempelvis Ingenting alls eller Varg i Veum. Det är även möjligt att tänka att senaste släppet Monster är överrepresenterat, särskilt då Visar Vägen bara är representerad med två låtar.

Men om vi ska hålla oss till vad skivan faktiskt innehåller så är det flera av gruppens absolut största stunder, även om flera personliga favoriter saknas (som sig bör med denna typ av släpp). Alderland har en av gruppens absolut starkaste refränger. I Här finns inga vackra människor och Ni får aldrig in mig där visar gruppen upp sin härligt bittra sida. Låtar som Bläck, Vandrar vägen och Mimikry visar varför bandet har blivit ett av vårt lands främsta (och bästa) punkband. Det är kul att en så underskattad låt som Inte Ens Du har fått en plats på denna samling då låtens refräng är otroligt mäktig.

Det nya materialet går i samma spår som gruppens senare släpp. Röda fanor är gruppens kommentar till detta år, som av kvällstidningar beskrivs som ett supervalår, kryddad med en snygg ackordföljd. Slaget om apornas planet fortsätter (och avslutar?) sviten om just apornas planet. Tyvärr är detta seriens svagaste kort och tankarna förs ibland till Lars Winnerbäck. Bättre blir det i Tillbaka i Alderland som påminner om Mimikry kring släppet av Kryptonit. Dessutom är låten försedd med en vacker refräng. Den sista nya låten, Ray Brower, är en mörk historia som bär vissa drag av country.

Tillsammans ger Tjugo en rättvis bild av ett band som aldrig har nöjt sig med att vara ett simpelt punkband, men också av ett band som aldrig har varit rädda för att utforska nya territorium och visa udda influenser. Är du inte redan såld på Mimikry är detta din inkörsport.

Bäst: Att resultatet ger en rättvis bild av bandet.
Sämst: Nu är jag självisk, men några personliga favoriter saknas.
Betyg: 8 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas