Släpps: 2013-10-21
Ett av världens mest legendariska hårdrocksband, Motörhead, släpper i dagarna sitt tjugoförsta album Aftershock. Efter en tids kamp med hälsan är Lemmy åter på fötter och bandet ser lika starkt ut som alltid. Phil Campbell (gitarr) och Mikkey Dee (trummor) är de stabila vapendragarna i världens ljudligaste trio även denna gången.
Skivan inleds med Heartbreaker, en stenhård låt som sätter standarden från början. Det är alltid lika härligt att höra trion mala igång på en ny platta, även om Lemmy numera sjunger tämligen ansträngt.
Coup De Grace har ett skönt driv och det är väldigt basic hårdrocksondska direkt ifrån källan. Precis som jag gillar det. Sångmelodierna har aldrig varit bandets starkaste sida, tur att de kompenserar med kraft och råstyrka.
I Lost Woman Blues tar man ner tempot lite och kör lite blues med distad Rickenbacker i botten. Definitivt bra. sådant här behövs alltid för att göra en skiva dynamisk. Mot slutet släpper man igen lös helvetet och gungar iväg mot horisonten med ett brak. I End Of Time höjer man hastigheten till max och river av en rökare utan dess like. Lemmy har här hittat kraften i rösten och ryter loss för fulla muggar medan Mikkey och Phil spelar för glatta livet. Hoppas att de lirar denna live framöver, lär bli ett våldsamt ös.
Do You Believe är en klassisk Rock N Roll-dänga som låter som det gjorde för strax över 30 år sedan. När de får detta svänget har jag svårt att motstå det, att de flesta låtar de någonsin skrivit låter som hafsverk blir snabbt förlåtet när de verkligen spänner musklerna.
I Death Machine är det Mikkey Dee som får skina med sitt stenhårda trumspel. I övrigt känns det som att denna låten redan gjorts tidigare och bättre av samma band, man kommer aldrig igång mer än slentrianmässigt.
Man drar återigen ner tempot en aning i Dust And Glass, en rökdimma med tämligen olagligt innehåll breder ut sig över ljudbilden och jag finner detta groove mer tilltalande än jag hade trott på förhand. Stämningsfulla Motörhead skall icke underskattas!
Lemmy kör ett intro som är lika mycket signum för honom som övertoner för Zakk Wylde och kickar igång Going To Mexico. Samspelet mellan trummor och bas är det som gör låten, det är som att dricka koncentrerad saft med ”100% Motörhead” på etiketten. I övrigt har låten väldigt lite att bidra med, samma gäller för Silence When You Speak To Me, det är ett skönt riff och bra rytm men låten når inte särskilt högt.
Textmässigt når man dock skivans lågvattenmärke i Crying Shame, refrängen känns bara ihopkastad på ett illa siktat långskott och här börjar man verkligen undra om de själva tror att det räcker med att bara låta Motörhead. Det finns låtidéer, dock inte så att det räcker till 14 slagkraftiga låtar.
Då är det lika bra att göra låtar som Queen Of The Damned, som helt ambitionslöst och punkigt levererar ett stort musikaliskt ”fuck you” i ansiktet på lyssnaren. Frågan är om inte Motörhead hade varit mer intressanta idag ifall de hade tänkt mer i punkbanor och mindre i hårdrocksbanor.
Här börjar man känna att skivan börjar bli lite väl lång, ändå är det tre låtar kvar. Det är tur att Phil är på alerten och levererar riktigt bra riff genom hela skivan, vilket även sker i Knife.
Keep Your Powder Dry inleder inte alls som en Motörhead-låt, vilket är både kul, fräscht och välbehövligt. Man svänger på innan man till slut går in i sista låten Paralyzed. Återigen är det en rökare som går i Overkill-rytm, men den når inte riktigt upp till samma klassiker-status.
Sammanfattningsvis kan man säga så här: Hade man klämt in alla bra idéer i sju låtar hade man kunnat få en klassisk Motörhead-platta. Så är dock inte fallet, utan nu är det 14 låtar. Det blir ruggigt urvattnat och det är bara det solida Motörhead-soundet som binder ihop plattan såpass att man inte ska vilja peka ut fillers.
Du kan förhandsboka Aftershock via iTunes.
Bäst: Do You Believe
Sämst: 14 låtar? På riktigt?
Betyg: 7/10
Skribent: Viktor Skatt