Release: 5/6 – 2015
Bolag: Warner Music
Ett band som Muse behöver ingen större presentation. Deras prestationer kan tala för sig själva. Vad som däremot är värt att nämna är att bandets, åtminstone, två senaste album har varit riktiga vattendelare bland fansen. Detta då bandet har gått längre ifrån sina alternativ-rockrötter och istället blivit mer influerade av annan musik, som till exempel (och tyvärr) dubstep och modern pop.
Inför släppet av nya albumet Drones var det prat om att gruppen skulle ha sneglat på sina tidiga släpp igen för att hitta tillbaka till detta sound. Så blev det inte riktigt. Istället rör det sig om ett konceptalbum där de musikaliska influenserna drar åt många olika håll. Här hittar vi modern radiopop, mäktig arenarock, många partier som påminner om Queen och även en del spår av Muse tidiga album.
Inledande Dead Inside är till exempel missvisande för albumet då den hade passat in på valfri radiostation som spelar modern pop. Efterföljande låten Psycho bygger å andra sidan på ett väldigt typiskt Muse-riff och en refräng som kommer gå hem väl under sommarens festivalspelningar. Även Reapers går åt detta håll och trots att denna låt stundtals doftar väldigt mycket AC/DC så räddar bandet upp detta och gör den till sin egen, mycket tack vare ett av karriärens tuffaste gitarriff. Jag tror dessutom inte att Muse någonsin låtit som tunga som man gör i The Handler.
Några andra spår som är värda att lyfta fram är Defector och The Globalist. Den Förre en långsam rockstänkare och den senare ett tio minuters-epos bestånde av alla komponenter som gör Muse till Muse. En imponerande uppvisning. Dessvärre finns det också partier som inte riktigt håller måttet. Mercy är alldeles för lättuggad och sötsliskig för att gå i mål. Revolt passerar obemärkt förbi och även om Aftermath strävar efter att bli en mäktig arenaballad så finns det väl ingen som inte kommer börjar sjunga på U2s One när refrängen drar igång?
Trots att britterna denna gång har försökt tuffa till sig igen och hitta tillbaka till riffglädjen så når man inte så högt som man borde göra. Snarare känns det som om många riff återanvänds från tidigare verk och att de allra bästa idéerna tog slut för ett par album sen.
Betyg: 6 / 10