Rhino Entertainment
Release: 14 januari 2013
Detta är New Orders första släpp efter återföreningen, men låt er inte luras av detta faktum. Samtliga åtta låtar är inspelade redan mellan åren 2003-2004. Detta betyder att den smått legendariske basisten Peter Hook spelar på denna skiva, trots att han år 2013 inte längre är en del av New Order. Det är kanske inte så märkligt att gruppen inte släpper helt nytt material när Peter Hook var den störste kreativa kraften både i New Order och gruppens förlaga Joy Division.
Som jag ser det så finns det två anledningar till att dessa låtar inte ser dagens ljus förrän idag. Den första är att det rör sig om överblivna låtar från släppet Waiting for Sirens’ Call (därav titeln). Den andra anledningen är att häften av låtarna håller långt ifrån New Order-klass. Av skivans åtta låtar är de fyra första dåliga, varav ett par rentav bedrövliga. I’ll Stay With You låter otroligt oinspirerad och Californian Grass är en bagatell som hela världen hade mått bättre utan. När min lillebror får höra Recoil gör han en sur grimas och säger att det låter som ett dåligt band som spelar på färjorna till Finland. Han slår verkligen huvudet på spiken. Allra sötsliskigast blir det dock i Sugarcane, som skamlöst lånar sitt sound från Maroon 5.
Skivans andra hälft visar dock upp en helt annan sida av bandet. Hellbent påminner om The Jesus And Mary Chain och visar upp den mörka sidan av New Order. Den sida som är helt oemotståndlig. Shake It Up är ett medryckande nummer, som man gärna sjunger med i, refrängen är dessutom helt oemotståndlig. I’ve Got a Feeling är den låt som påminner mest om Joy Division. Det är en gitarrdriven låt med en tydlig refräng. Skivans absoluta höjdpunkt har bandet sparat till sist. I Told You So låter så mycket The Cure att Robert Smith önskar han hade skrivit denna låt. Det är en vacker uppbyggnad som övergår i en lika vacker refräng och en mäktig avslutning.
Skivan är alltså tudelad och spretig. Trots detta gör Bernard Summers rakt igenom en oerhört bra sånginsats, men skivans största behållning är ändå Peter Hooks drivande basspel. Detta är inte New orders bästa skiva, även om det finns klara ljusglimtar här. Nyfikenheten för hur det återförenade ”nya” New Order låter har däremot växt sig större.
Bäst: I Told You So
Sämst: Recoil
Betyg: 5 / 10