Datum: 17/11 – 2014
Bolag: Republic Records
Jag älskar Nickelback, av den enkla anledningen att det alltid går att lita på denna kommersiella kassako till band. Tänk efter och du inser att jag har rätt. Det går alltid att lita på att Nickelback kommer släppa ett uselt album som inte borde få kallas musik, vilket jag kan respektera. No Fixed Address är inte bara årets sämsta album – då har även Takida och Dead By April släppt nytt – utan detta är utan tvekan det sämsta albumet inom rock/metalgenren ända sedan Lou Reed’s oheliga samarbete med Metallica vilket resulterade i ”the album that should not be named” – en stor bedrift med andra ord.
Med No Fixed Address känns det som att Nickelback medvetet försöker provocera fram lyssnarens vrede med sin så kallade ”rockmusik”, simpla melodier varvas med elektroniska inslag utan känsla. Här och där har de lagt in hiskeligt omotiverade kvinnokörer som stjälper mer än hjälper och när man inte trodde att det kunde bli värre så dyker…
… Flo Rida upp…
… denna talanglösa rappare vet verkligen hur man slaktar en låt. Chad Kroeger låter värre än någonsin och texterna är förutsägbara och tråkiga, allt för att passa in i vilken radiokanal som helst. Nickelback må vara seriösa i sig själv som band, men är mest riktad till oseriösa lyssnare eller trailer trash från södra USA, för vem skulle annars självmant lyssna på No Fixed Address, eller Nickelback, överhuvudtaget?
Det finns ingenting positivt med No Fixed Adress och jag tar tillbaka vad jag skrev i början av recensionen. Jag älskar inte Nickelback, men jag respekterar dem för att det går att lita på dem. 2000-talets sämsta album har korats, hatten av för Nickelback.
Bäst: …
Sämst: …
Betyg: 0,1/10
Låtlista:
1. Million Miles an Hour
2. Edge of a Revolution
3. What Are You Waiting For?
4. She Keeps Me Up
5. Make Me Believe Again
6. Satellite
7. Get ’Em Up
8. The Hammer’s Coming Down
9. Miss You
10. Got Me Runnin’ Round (feat. Flo Rida)
11. Sister Sin
Skribent: Jonas ”Madman” Persson.