NightiwshEndless_Forms_Most_Beautiful

Release: 27/3 – 2015
Bolag: Nuclear Blast

Få skivor är så emotsedda som detta nya släpp från finska Nightwish. Inte bara för att det är första studioalbumet med den nya vokalissan Floor Jansen utan också för att det är gruppens första studioalbum på fyra år. Albumet har dessutom hajpats rejält av rockmedia, men framförallt av bandets ledare Tuomas Holopainen själv. Endless Forms Most Beautiful visar sig dessutom vara en resa bortom det ordinarie och som bjuder på flera toppar, men även en del dalar.

I inledande Shudder Before The Beautiful spänner gruppen musklerna rejält och bjuder på magnifika melodier, en mäktig refräng och bombastiska orkestrala delar. Floor visar sig vara en given ersättare för svenskan (Anette Olzon) som lämnade bandet år 2012. Hennes röst smälter ihop med musiken på ett bättre sätt än vad någon av hennes föregångares har gjort. I skivans andra spår Weak Fantasy är det istället gitarren som står i fokus och är skivans kanske mest heavy metal-doftande spår, även om refrängen stärks upp av mäktiga körer och ett snyggt keltiskt parti som smyger sig in i mitten av låten.

Just de keltiska partierna är något som bandets främste låtskrivare, herr Holopainen, tycks ha fastnat för. Flera av skivans låtar innehåller tydliga influenser av detta sound, och framförallt My Walden låter som om den är skriven i de skotska bergstopparna. I övrigt återkommer alla typiska Nightwish-drag på detta släpp. Singelsläppet Elan är precis så ointressant som man kan förvänta sig att en singel släppt av Nightwish ska vara. I övrigt är det melodisk hårdrock som möter en vägg av körer och orkestrala inslag. Addera massor med intressanta melodier och refränger som ligger någonstans mellan ABBA och de mest minnesvärda hårdrocksrefrängerna så får du en ungefärlig bild.

Därför är det kul när gruppen prövar något nytt i titelspåret, som påminner en del om en Rammstein låt med sitt enkla basdriv och snygga uppbyggnad. I övrigt går skivan upp och ner, där vissa låtar är bättre än andra. Yours Is An Empty Hope och Alpenglow fungerar bättre än till exempel Edema Ruh och Our Decades In the Sun, Men skivan domineras av den avslutande The Greatest Show on Earth. En koloss som klickar in strax under 24 minuter. En låt som håller ihop bra första kvarten, men som inte riktigt orkar sig hela vägen hem. Att dessutom låta skivan klocka in på hiskeliga 78 minuter och 36 sekunder får ses som ett minus. Det krävs ansträngning, ork och tid för att orka följa med på resan från start till mål.

Betyg: 7 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby