Release: 27/1 – 2015
Bolag: Eleven Seven Music
Papa Roach kan mycket väl idag ses som ett rutinerat band. Som ett av de mest betydande banden inom den nu-metal våg som så småningom dog ut försökte man sedan anpassa sin musik efter rådande musikklimat. Nu tycks tåget ha spårat ur fullständigt.
F.E.A.R. saknar alla former av tyngd och attityd som tidigare funnits hos bandet, i mindre eller större doser. Detta album får artister som 5 Seconds of Summer och Pink att framstå som tyngre akter. I flera av låtarna har man dessutom (hemska tanke!) låtit låna intron från Avicii i vad jag gissar är ett försök att göra musiken mer gångbar hos en ny publik. Vissa låtar, som exempelvis Gravity, är så smörpoppiga att jag blir flottig om fingrarna bara av att höra låtens refräng och som om det inte vore nog så ska dessutom Maria Brink från In This Moment få förstöra låten ytterligare med sin falsksång.
Alla låtar följer samma mönster, ett tydligt intro-vers-refräng-vers-refräng-brygga-refräng mönster, vilket gör att skivan blir outhärdligt enformig. Minnesvärda refränger verkar gruppen inte mäkta med att skriva längre. Samtliga refränger tycks vara skrivna för en radiolyssnande publik snarare än den hårdrockspublik man borde skriva för. Vissa låtar på skivan är så genomusla att Takida och Nickelback framstår som musikaliska genier. Den tillgjorda tonårsångesten och rebellandan får dessutom Avril Lavigne att framstå som en äkta punkrockare.
Nej. I framtiden förväntar jag mig ordning i leden hos ett band som gett oss minnesvärda album som Infest och Getting Away With Murder. Annars så är det bara att lägga ner.
Bäst: Avslutande Warriors har ju åtminstone en bra refräng.
Sämst: Ungefär resten av skivan.
Betyg: 2 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby